tvenne högre rådgifvare att lyssna till: repre sentationen och tryckpressen. Dessa båda ut göra vår tids stora och osvikliga stöd för båd troner och stater, thermometrarna för den politi ska temperaturen inom andet; gradmätarena--p nationens vilja och tänkesätt. Det är icke all tid gifvet att denna vilja, denna opinion är del visaste och bästa — ty de utgå från mennisko och äro således underkastade menskliga förvil lelser — mer regenten skall åtminstone alltic erfara hurudana de för tillfället äro, och inge thron har ännu. fallit, hvars innehafvare gilvi akt på denna thermometer och följt dess anvis ning. De hafva icke alltid funnits; regentern hafva i årbundraden sväfvat i okunnighet on folkets önskningar och behof, och goda furstar som uppriktigt velat sitt lands bästa, hafva så ledes, för att utforska denna hemlighet, hvilker hofmännen sökt dölja i en slöja, så ogenomträng lig som möjligt, måst vidtaga den utvägen, at förklädde vandra -omkring sin hufvudstads ga tor eller obemärkte resa genom landet, och der igerom visserligen erfarit åtskilligt, som behöf rättas och hjelpas, men erfarit det ensidigt oci otillräckligt.s Den stora mängden af regenter hal likgiltigt och obetänksamt stängt sig inom paidlatsets murar, tagande hofmännens lofoch rökoffer för folkets och deras belåtenhet för landets, till dess stormen med:ens utbrustit öfver ideras hufvud, och det instörtande taket först underrättat dem om faran i samma ögonblick de krossats deraf. Nationalrepresentation och tryckpress, i synnerhet den sednare, hafva undanröjt dessa vådor, då de vid furstarnes sida ställt sig som en väktare och en bundsförvandt, hvilika desse väl ofta misskänna, hvaraf de ofta finna sig besvärade, men som emot deras vilja så ofta räddat dem. Med deras biträde och lyssnande till deras röst, behöfver en furste lika litet frukta -faktioners planer, revolutioner och uppror, som sina ministrars svek och intriger. De första skola afväpnas i sin uppkomst, i fall de ens kunna uppkomma, de andra aldrig äga rum och de tredje blott för ögonblicket kunna förvilla. En furste, som vill regera lyckligt, åtminstone tryggt, behöfver i våra dagar ingenting annat, än en fri press, ju friare, med ju lindrigare straffbestämmelser belastad, — och dessa endast inskränkta till ansvar för lögner och smädelse innefattande lögner — desto bättre och tillförlitligare. Han kan misstaga sig, kan hänföras af sina passioner — ty sådana måste han äga, om han äger några bättre egenskaper — pressen skall erinra honom derom och varpa för följderna; han kan råka på afvägar, pressen skall säga honom till när det är tid att återvända; han kan till och med inslumra, pressen skall väcka honom när stunden är inne att vakha. Man skulle förundra sig öfver, att regenterne kunnat misskänna och hata denna deras bästa vän, om det ej vore en icke ovanlig företeelse att menniskan ej sällan gör det just med sina bästa vänner. Känner han sig åter icke äga krafter nog att motsvara detta kall, att hålla vågskålen melfan de stridande intressena: nationens och styrelsens, — ty detta fordrar verkeligen icke så liten urskiljning, uppmärksamhet och energi — så stanne han en passif åskådare-af deras brytningar, sålunda tyst bekännande, att han ej förstår och ej kan dervid någonting åtgöra och inskränkande sig till att helt enkelt underteckna de handlingar, som föreläggas honom. Folket skall då göra rättvisa åtminstone åt denna ärliga bekännelse och likväl betrakta honom såsom en nödvändig länk i den kedja, som sambhällsfördraget bildat till de olika elementernes sammanbhållning, eller om man så vill: en dekoration på samhällsbyggnadens frontespice, hvilken det ej skall låta sakna erforderliga förgyllningar och ornamenter. Må man icke tro, att den konstitutionella statsformens afsigt är att göra regenten till en stackare, en nolla, såsom dess fiender föregifvit. Hon gör honom ej dertill, men om naturen gjort det, skyddar hon honom mot dessa egenskapers vådor, vådor, för hvilka en svag kraft en af stormar omgifven höjd måste ara blottställd. Har han åter utmärkta egenskaper, kan han göra dem gällar.de här, likaså väl, men ännu säkrare, än med den absoluta makten i sin hand. Han kan utöfva den svåraste af alla dygder: den, att lägga band på sina passioner, att underordna sin tillfälliga vilja lagarnas och nationers vilja. Om någon gång dennas upplysnirg cch :isigter ej ännu förmått hålla jemna steg med hans — och vi bestrida ej, att sådant äfven i ett och annat enskildt fall kan vara möjligt — om sålunda hans upphöjda förslager till vigtiga förbättringar och stora åtgärder röna motstånd i de allmänna begreppens ännu outvecklade skick, tror han då, att verkställigheten