utländska arbeten. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. Efterföljande tilldragelse utgör ett bland de färskare bevisen på, hvilka olyckor ett öfverlastadt tillstånd kan medföra. Den tilldrog sig i Luggavi by af Kräcklinge Socken, i Nerike, der Mönsterskrifvaren vid lifregementets hussarkorps Fromells enka, Charlotta, eger ett hemman, uti hvars skötsel hon var biträdd af sin 18:årige son, Fredric Wilhelm Fromell. Måndagsafton den 530 sistlidne November kom Hussaren vid lifregementets hussarkorps, Petter Pettersson, hvilken bodde ett stycke från Luggavi, till enkan Fromell, för att hemta ett par galoscher till lagning. Då Pettersson gick derifrån, tog han med sig Fromells jagtbössa, hvilken stod i förstugan. Fromell saknade genast bössan och satte efter Pettersson, hvilken han om en stund upphann På Fromells tillsägelse återställde Pettersson genast bössan, under uppgift, aatt han, såsom bekant med Fromell, endast på gyckel, eller för ro skull, medtagit den. De talade också icke vidare något derom, utan åtskiljdes såsom vänner. Påföljande afton återkom Pettersson med galoscherne, och en stund derefter infunno sig Hofslagaren vid lifregementets hussarkorps, Heliqvist, och Hemmansegaren Lars Olsson, för att besöka Fromell, som straxt derpå, jemte Pettersson och Lars Olsson, följde Hellqvist till hans hemvist i Wäsby, !, mil från Luggavi. Klockan var nu 8 på aftonen. Sedan Hellqvist välkomnat sina gäster, tog han fram mat och en helstops butelj bränvin, hvarmed sällskapet trakterade sig, tills de blefvo alldeles rusige. I synnerhet Pettersson öfverlastade sig i hög grad. Under kalaset uppstod samtal om gårdagens händelse med bössan, hvarunder Pettersson utfor emot Fromell och Hellqvist i hvarjehanda ohöfviska uttryck och kallade dem clushundar. I stället att hålla sig stilla, hvartill han uppmanades, spottade slutligen Pettersson på bordet, vid hvilket Fromell och Hellqvist satt sig att äta. Nu förgick tålamodet hos Fromell. Han steg upp från bordet och ryckte Pettersson framstupa i golfvet. Pettersson reste sig och Fromell skuffade honom då emot väggen. Pettersson föll åter emot golfvet. hvarefter Fromell flere gånger sparkade honom och trampade honom på bröstet. Under allt detta fortfor Pettersson att utösa hvarjehanda skällsord. Lars Olsson bad Petterssen stiga upp, men då han icke gjorde det, gaf han honom 2 å 3 lindriga slag af sin piska, för att förmå honom dertill. Då Pettersson ändå låg qvar, sprang Hellqvist fram och, under yttrande: ajag skall slå bättre, ryckte piskan af Lars Olsson, lyftade upp Pettersson och lade honom framstupa öfver en stol, befallde en gårdsdräng, som under tiden inkommit, att hålla upp Petterssons rockskört, lindade snärten om handen och gaf Pettersson af skaftet, en förskräcklig prygling, dervid Hellqvist för hvarje slag tog fart genom långa språng, för alt kunna använda hela sin styrka. Pettersson, som under allt detta icke jemrat sig, utan ideligen ropat: aslå, edra lushundar, föll slutligen framstupa på golfvet. Dä tog Fromell en sabelbalja af jernbleck, midtpå sammanfogad med läder och trä, och började dermed banka på Pettersson, som immerfort upprepade sitt: asläå, slå, slå edra — — — —, till dess sabelbaljan ändtligen gick af vid läderfogningen. Vid denna hvilopunkt i uppträdet aflägsnade sig Lars Olsson. Fromell fortsatte dock exekutionen med stumpen af sabelbaljan, till dess han märkte, att han af någon hvass kant af baljan var sårad i handen, då han kastade stumpen af baljan ifrån sig. Härmed var det likväl icke slut, ty Hellqvist fattade i nedre delen af baljan och började att återigen ge på Pettersson å ryggen och än längre ned, för att förmå honom uppstiga från golfvet, men han var nu yst och blef liggande såsom sofvande på golfvet. Då först upphörde misshandlingen. De handlande versonerne upplyftade Pettersson på en soffa och ade sig sedan sjelfve i en säng, der de insom nade. Under natten vaknade Hellqvist, då han ann, att Pettersson fallit ned på golfvet. Han vörjade då att bada de pryglade kroppsdelarne med vatten, för att lindra följderna af pryglingen. På norgonen befanns Pettersson ganska svag och jegärde att få ligga qvar hos Hellqvist för att blifva ättre skött, hvilket äfven beviljades, och förmodlien var detta orsaken att han, då Fromell tog afked för att gå hem, icke mot honom yttrade någor ndska eller förtrytelse. Pettersson låg hos Hellvist i 3 dygn, derunder Hellqvist flera gånger badjade honom med kallt vatten; men Fredags morgon lef han med häst och släde förd till sitt hem. Petterssons hustru hade nu straxt efter händelsen ått underrättelse derom, men hon kunde icke komna ut ur stugan, emedan hon låg sjuk. På Fredags norgon, då Hellqvist till henne införde Pettersson, unde denne icke gå utan att stödja sig mot vägarne, samt afkläddes genast och lades uti sängen. Tan jemrade sig väl icke, men var oredig och kundel j lemna några upplysningar. Han hade derjemtel nycket svårt för att iigga stilla, och ombytte soml. ftast ställning; för hvarje andetag hördes ur hansl röst ett doft rosslande. Också lefde han ej längrel n till kl. 49 påföljande natt och lemnade den armal ustrun ensam, fattig och med 3 minderåriga barn tt försörja. Några dagar sednare, den 40 December anställdes bduktion å Petterssons döda kropp, och läkaren ttrade, att Pettersson rönt en grym missbandling, träckande sig till nästan alla delar af kroppen samt tt flera tecken tillkännagåfvo, att kallbrand i de RR ÄT a ra ÄT a a na