——N6Srr aHvad står ni och resonerar Jom? fropade i detsamma med thordöasstimma en bredaxlad, undersätsig person, som sprang upp bakom en tit häck, der han legat duld, och nu, med käppen upplyftad, nalkades de begge samtalande ZjeÅh! om ingenting annat, än att nådi herrn döttr, svarade den ene af bönderne. — aDet angår dig ej, lymmel, återtog inspektorn, lät sin käpp falla på hans axlar;skuffade hans kamrat i ryggen så att han föll. framstupa, och skyndade sina färde till nya, dylika bragder. Sorgståten var förbi Den unga grefven inflyttad på Furudal, der den gam!a inspektoren fick qvar: blifva, och allt gick sin gamla gång. Grefvinnan Adelaide, den salige exeillencensens frånskiljia bustru,; hade flyttat dit och gjorde les honnears i sin sons hus. Det var våren derpå. Samma majsol, som ett år förut så vänligt blickade in i dödsrummet, smög sig nu förbi de tunga sidengardinerna i galleriet och kastade sitt sken på exellencens por. trätt i kroppsstorlek, som nyligen blifvit fårdigt och upphängdt i den sörjande grefvinnans våning. Er mindre societet hade der intagit sin plats kring et rundt bord, på hviläet en sjudande kaffekokare stor och porlade. Eit skönt porträtt sade ett frun timmer till grefvinnan, let är mycket likt salig hans exellence. — 3a,, sade grefvinnan, så sig min Albert ut, min älskade Albert, fastän han va orattiis mot milt stackars hjerta: men när äro män. nen annat än orättvisa? De sista åren afsin let nad misskände han mig; mena nu kan jag visa ho nom den ömhet, som jag då ej fick ådagalägga. Pi bans graf skall snart ett minne af min kärlek res sig... Ganska säkert, fortfor bon, och torkade sin ögon med den utsydda näsduken, bad han mig on förlåtelse i sin sista stund.... jag har lidit mycke ganska mycket. Stackars grefvinna hviskade damerna sins emel lan, så ädel, så öm och så misskänd; det synes buru innerligt hon älskat sin man. Unga grefyven åter bodde i sin våning och had vänner från staden bos sig. Den sköna solen väck te honom ur sin morgonslummer; ty han hade spe lat hela natten, och i hans salong stodo ännu d tomma bålarne och de tömda glasen qvar efter di nattliga kalaset, — Hyad är klockan, Antony