——N6Srr
aHvad står ni och resonerar Jom? fropade i det-
samma med thordöasstimma en bredaxlad, under-
sätsig person, som sprang upp bakom en tit häck,
der han legat duld, och nu, med käppen upplyftad,
nalkades de begge samtalande ZjeÅh! om ingenting
annat, än att nådi herrn döttr, svarade den ene af
bönderne. — aDet angår dig ej, lymmel, återtog
inspektorn, lät sin käpp falla på hans axlar;skuffade
hans kamrat i ryggen så att han föll. framstupa,
och skyndade sina färde till nya, dylika bragder.
Sorgståten var förbi Den unga grefven inflyttad
på Furudal, der den gam!a inspektoren fick qvar:
blifva, och allt gick sin gamla gång. Grefvinnan
Adelaide, den salige exeillencensens frånskiljia bu-
stru,; hade flyttat dit och gjorde les honnears i sin
sons hus. Det var våren derpå. Samma majsol,
som ett år förut så vänligt blickade in i dödsrum-
met, smög sig nu förbi de tunga sidengardinerna i
galleriet och kastade sitt sken på exellencens por.
trätt i kroppsstorlek, som nyligen blifvit fårdigt och
upphängdt i den sörjande grefvinnans våning. Er
mindre societet hade der intagit sin plats kring et
rundt bord, på hviläet en sjudande kaffekokare stor
och porlade. Eit skönt porträtt sade ett frun
timmer till grefvinnan, let är mycket likt salig
hans exellence. — 3a,, sade grefvinnan, så sig
min Albert ut, min älskade Albert, fastän han va
orattiis mot milt stackars hjerta: men när äro män.
nen annat än orättvisa? De sista åren afsin let
nad misskände han mig; mena nu kan jag visa ho
nom den ömhet, som jag då ej fick ådagalägga. Pi
bans graf skall snart ett minne af min kärlek res
sig... Ganska säkert, fortfor bon, och torkade sin
ögon med den utsydda näsduken, bad han mig on
förlåtelse i sin sista stund.... jag har lidit mycke
- ganska mycket.
Stackars grefvinna hviskade damerna sins emel
lan, så ädel, så öm och så misskänd; det synes
buru innerligt hon älskat sin man.
Unga grefyven åter bodde i sin våning och had
vänner från staden bos sig. Den sköna solen väck
te honom ur sin morgonslummer; ty han hade spe
lat hela natten, och i hans salong stodo ännu d
tomma bålarne och de tömda glasen qvar efter di
nattliga kalaset, — Hyad är klockan, Antony