bröt Grefven, ani behöfver dock förlagskapital, hus
ch gård och mera sådant. Se här min vän, för
;r mors och er egen skull, har ni en summa pen-
ningar, nog till det der. — Gud vätlsigne er! —
och gubben utsträckte sina darrande hander mot
ynglingen, som blott bugade sig och stammade:
jag vet mig ej förtjenan .... Yngiing! ropade
zubben, öfverväldigad af sin känsla; men hans gamla
vana att beherrska sig qväfde dock hans tankars
just att utbryta i ord. och i stället sade han: Gud
välsigne er, min kerre .... farväll — Ynglingen
gick, högligen förundrad öfver sitt mottagande; men
pj glad öfver den stora summa, han i en elegant
portfölj erhållit; ty han var icke van vid mycket
penningar, och var ej beller hemmastadd med tan-
ken att genom arbete behöfva förijena dem.
När han gått, bröto de länge gömda tårarne fram
ur den sjukes ögon; han gret innerligt; den ena tå-
ren jagade den andra på den förtorkade kinden, och
han sade vid sig sjelf: Ack hvad jag är lycklig,
som får gråta ostörd .... der gick min son, min
egen son, ifrån min dödsbädd, utan att känna mig
... O, hvad han är lik sin mor, min älskade Hed-
vig! Hvarföre skulle börd och rikedom skilja mig
från borgardottren .... hvarför? ....
Och det öfriga, fortfor han och den ljufva tåre-
floden stadnade, och det öfriga: mina gods, min
värdighet, mitt namn tillfaller Annes son, hon, som
aldrig älskat mig: som gifte sig med Furudal, Ham-
marströms och Upplinge bruk, icke med mig .....
hon .... det är hennes son, och nu, när jag dör,
kommer mia frånskilda hustru, den Bya ägarens mou-
der, åter hit och frossar i känslan ef sin seger öf-
ver den hädangångne .... Den sjukes magra band
knöts sig konvulsiviskt, och han fortfor: Här har
jag kallats lycklig, med en skön maka vid min s:da,
som endast var till för andra; som föraktade sin
man derför, att han var det och älskade en annan,
derföre att han icke var det: ty hennes obändiga;
bycklanda sinne kunde ej tåla något band ..-.- Hon
gaf mig en son .... sin mors afbild, och äfven den-
ne son hatar mig, emedan jag slutligen tröttnade
vid hans mors lågheter, hernes falskhet och henne:
afgrundslika själ .... Må vara! tillade han efter er
stunds tystnad — må vara, att mitt lif utan ända
mål framfatit; att mina fiender fröjda sig öfver mig