BRÖDERNE. En gubbe, klädd i en präktig sidennettrock, satt tillbaka!utad i en Jländstol för ett par decennier sedan, i ett skönt rum på Furudals gods. Hans ansigte var blekt, de hvitgula händerna magra och arrende, en trogen bild af det döende öfverflödet, ten utmattade njutningen,det vaknande samvetet. Det var den rike Grefvre G, fordom en bhofvets glanspuokt och umgängs-cirklarnes förtjusning, han som genom sitt snille vann så mycken beundran och genom sitt sätt att vara så mången sönhets kärlek. Men åldern hade kommit, och med den sjukdomen, och med sjukdomen eftertankan. Det ögonblick i hvilket vi nu se honom, är redogörelsens, är den stunden, då den döende mannen låter bilderna af sitt förflutna lif skymta förbi sig; men de synas nu klart; de visa sig nu i sina rätta fårger, ty evighetens sol, hvars morgonrodnad stiger ur grafven. kastar sina strålar in i det förflutnas mörker. Grefvens ansigtsdrag förrådde en djup hbjertfrätande sorg: den bleka huden, hvilken, liksom fasttorkad, vidlådade pannan, gjorde djupa veck i det öfriga avsigtet oeh gaf det en anstrykning af hemsk grämelse, som på ett besynnerligt sätt afstack mot den omgifvande prakten och foglarnes sånger utanför de höga fönstern, genom hvilka en klar och vänlig majsol kastade sina förmiddagsstrålar. Den sjuke ringde på sin betjent — cÄr någon ung man derute? frågade han. — aJa Ers Exellens!a — Lål honom komma in, och tillse att ingen får störa mig ! — Betjenten gick, och snart inträdde en 1 , hvars drägt röjde att han tillhörde handtverkarn es närande klass. Det var en kraftfull ung n af reslig vext, med ett uttryck af glädtighet i klara, blå ögon och hvars anletsårag mycket liknade et porträtt, som hängde öfver soffan, nemligen Exellencen sjelf i hans ungdom. Ynglingen bugade sig djupt för dep mäktige mannen, som bad honom stiga närmare. Efter en stunds besinning började gubben: aJag har låtit kaila er till mig, emedan jag hört mycket godt talas om er. Jag kände er mor och vill göra något för erframtid. Hvad begär ni?a — alntet, Ers Exellens,u svarade yng När upprigtigt, cmitt arbete förs sörjer mig, och så länge Gud förlänar mig helsan såg Nogb