Från högsta steget på samhällets trappa nedsteg
Sebastian ända till den obetydliga grisetten. Men
här fann han endast en återspegling af de högre
klasserna. Om ni talar om kärlek med en grisett,
skrattar Lon er i ansigtet; hennes inklinationer få
icke räcka längre än en vecka och hon uppgör al-
drig kontrakt med sin känsla på längre tid. Gri-
setterna som Sebastian såg liknade alla qvinnor
han förr sett: lejoninnor och kavaljerer, galoppe-
rånde på åsnorna vid Montmoreney; finaneierer, för
att underhålla sin toilett och lysa å la chaumidåre;
blåstrumpor, för att redigera kärlekscorrespendance,
och fria qvinnor, för att reklamera alla slags rät-
tigheter, och röka med studentpipan.
— Det återstår mig således ingenting vidare,
yttrade Sebastian, än ett försök hos den artist, till
hvilken mitt sista rekommendationsbref är ställdt;
och han gick att söka denne, på hvilken han fått
anvisning af en utaf sina fordna skolkamrater och
intimaste vänner.
Artisten var en ung man med mycken talang och
en öppen och glädtig karakter. Han kallade sig
Aristides Montbrun. Sebastian berättade honom si-
na öden och sina bedragna förhoppningar.
— Man bör icke ännu misströsta, svarade Ari-
stides; försynen öfverger aldrig sjuka hjertan, och
det är isynnerhet för dem, som söka qvinnor, Evan-
gelium säger: söker och j skolen finna.,
Dessa uppmuntrande ord hindrade icke Aristides
att finna Sebastians förtroende, hans ställning och
dystra utseende mycket nDarraktigt. Hans deltagan-
de i botten enkelt och uppriktigt, betog ho-
nom likväl icke lusten att skämta med patienten.
Sådana äro våra dagars artister, och deras glädtiga
lynne skulle icke kunna motstå det lockande af en
mystifikation, understundom rolig, och ofta grym.
Aristides lofvade således att göra Sebastian bekant
med ett oförlikneligt fruntimmer, föremålet för bans
afänga önskningar och efterforskingar.!