Från högsta steget på samhällets trappa nedsteg Sebastian ända till den obetydliga grisetten. Men här fann han endast en återspegling af de högre klasserna. Om ni talar om kärlek med en grisett, skrattar Lon er i ansigtet; hennes inklinationer få icke räcka längre än en vecka och hon uppgör aldrig kontrakt med sin känsla på längre tid. Grisetterna som Sebastian såg liknade alla qvinnor han förr sett: lejoninnor och kavaljerer, galopperånde på åsnorna vid Montmoreney; finaneierer, för att underhålla sin toilett och lysa å la chaumidåre; blåstrumpor, för att redigera kärlekscorrespendance, och fria qvinnor, för att reklamera alla slags rättigheter, och röka med studentpipan. — Det återstår mig således ingenting vidare, yttrade Sebastian, än ett försök hos den artist, till hvilken mitt sista rekommendationsbref är ställdt; och han gick att söka denne, på hvilken han fått anvisning af en utaf sina fordna skolkamrater och intimaste vänner. Artisten var en ung man med mycken talang och en öppen och glädtig karakter. Han kallade sig Aristides Montbrun. Sebastian berättade honom sina öden och sina bedragna förhoppningar. — Man bör icke ännu misströsta, svarade Aristides; försynen öfverger aldrig sjuka hjertan, och det är isynnerhet för dem, som söka qvinnor, Evangelium säger: söker och j skolen finna., Dessa uppmuntrande ord hindrade icke Aristides att finna Sebastians förtroende, hans ställning och dystra utseende mycket nDarraktigt. Hans deltagande i botten enkelt och uppriktigt, betog honom likväl icke lusten att skämta med patienten. Sådana äro våra dagars artister, och deras glädtiga lynne skulle icke kunna motstå det lockande af en mystifikation, understundom rolig, och ofta grym. Aristides lofvade således att göra Sebastian bekant med ett oförlikneligt fruntimmer, föremålet för bans afänga önskningar och efterforskingar.!