cip, som förskräcker så många svaga hufvuden, såg
Garnier Pages tvärtom den säkra, ehuru långsam-
mare framgången af de fria institutionerna: ett fram-
gående utan brytningar, utan våldsamma revolutio-
ner; han ansåg valmansreformen vara det första ste-
get dertill, samt att genom reformen, betraktad så-
som medel, men icke såsom ändamål, arbetets or-
ganisation på fredlig väg skall kunna utföras, hvil-
ket utgör det mest trängande af vår tids behof. Ta-
laren förklarade äfven, att de som intagit första le-
det i det lagliga och heliga korståget emot det mo-
nopol-system, som icke endast försvagar Frankrike,
utan, om det ej besegras, snart skall nedrycka det
från den höga ställning, dit förfäders snillen och mod
upplyftat detsamma, eller med ett ord: reformister-
na, äfven räknade den aflidne ibland sina verksam-
ma ledamöter; hans namn hade ökat den populära
sakens framgång och skulle påskynda segren; m. m
Efter honom talade redaktören af tidningen Na-
tional, Hr Bastide. Han målade i synnerhet förträff-
ligt den aflidnes enskilda lif; huru han och hans
broder först några år före Juli-revolutionen ankom-
mit till Paris, medellöse, men rike på kunskaper
och själskrafter; huru de beslutat, att såsom det
stundom skedde i den bjelterika forntiden, bilda ett
fostbrödralag, hvari allt var gemensamt: armod el-
ler rikedom, arbetet och äran; och de sveko aldrig
hvarandra. De började begge på ett handelskontor.
Begge ville tjena sitt land; men i Frankrike tillhör
denna rättighet blott dem, som ega rikedom. De må-
ste således förvärfva den; och de delade försöket. Den
ene fortfor att öfverlemna sig åt handelns arbeten;
den andra arbetade på att blifva statsman och tala-
re. Han beskref härefter huru begge lyckades här-
uti, hvar på sin väg, och slöt med att framföra den
nu i fåingelse inneslutne Lammenaiss helsning och
bedröfvelse öfver att ej kunna få yttra några ord
vid den sorgliga högtiden.
Efter honom framträdde redaktören för Ee Cem
merce, Hr Lesseps, som i ett förträffligt tal skil-
drade den politiska diskussionens inflytelse på stats-
förhållanderna; huru den stadgar förnuftets välde
öfver den fysiska makten; huru, på sätt den aflidne
sagt: förståndet utgör styrkan i de nationella be-
greppen, och att detallena gifver denna oemotstånd-
liga enhällighet, som tvingar styrelserna, att antin-
gen regera i nationens intressen eller låta rikstöm-
marne falla ur sina händer; han fästade uppmärk-
samheten på det glada förhållandet, att män af alla
partier, alla åsigter, omgåfvo denna grift, förenade
i saknadens känsla. Hr Dupoty, redaktör af Jour-
nal de Peuple, gai vid grafven ett löfte, att aldrig
hvila förrän der, om ej folkets heliga sak segrade.
Slutligen uppsteg en arbetare, Duthoy, och yttrade:
Man har uppdragit åt mig, att vid detta tillfälle
vara en tolk för arbetarne, mine medbröder. Gar-
nier Pages död har bedröfvat oss, ty han var en
god medborgare. I denna svaghetens och egois-
mens tid har han ständigt försvarat Frankrikes he-
der och nationalitet, han har varit tillgifven folket
och revolutionen, och förblifvit ren. Dessa män
äro nu för tiden sällsynta. och derföre älskar och
vördar dem folket
Garnier Pages har fallit ett offer för sin tillgif-
venhet för folkets sak. Han har, liksom så många
barn af folket, blifvit nedtryckt af arbete. Hans
lifliga själ har icke kunnat fördraga det politiska
lifvets skakningar och åsynen af fåderneslandets
nedsatta anseende. O, frihet! skall du då ej kunna
uppväxa utan på de grafvar, som betäcka dina
martyrers ben. Dock! Garnier Pages har haft den
lyckan, att dö under fullgörandet af sin älsklings-
pligt. Beklagom honom ej, utan följom hans före-
döme. Hvila i fred, medborgare! vår saknad följer
dig i grafven. Den skall ock följa dig annorstädes;
ty allt är ej slut der. I grafvens djup finnas ännu
odödliga förhoppningar!
Till dessa tal, som vi, för utrymmets skull,
endast kunnat lemna i ett kort sammandrag,
med undantag af det sistnämnda, förtjenar äf-
ven bifogas följande vackra artikel utur tidnin-
gen le Siecle:
,Tro ej, att all entusiasm utslocknat i folkets
hjertan. Om det sedan någon tid visat sig kall-
sinnigt för debatter, hvilka blifvit försatta, så att
säga, allt för långt bort ifrån det, och hvari dess
rättigheter eller dess intressen alldeles ej be-
traktas, har det likväl tårar för sina verkliga
försvarare, den dag, då dessa nedstiga i grafven.
Det kröner dem icke lefvande; det klappar icke
mer händer vid deras parlamentariska segrar:
emedan i våra dagar all strid är mödosam, all
seger blandad med sorg; men det begråter dem
såsom döde, och bevisar derigenom, att det
känt dem, att det älskar dem, och att det
skall bibehålla dem i troget minne.
Allt ifrån slutet af kejsarväldets stora krig
och det representativa styrelsesättets införande
i Frankrike, har en stor politisk ryktbarhet en-
dast kunnat skapas och bibehållas i tribunen.
General Foy är den af alla våra talare, hvars
öde man har skäl att mest afundas. Han har
dödt i hela glansen, i ruset af en ofantlig, obe-
stridd popularitet; hufvudstadens hela befolkning
följde honom till grafven, lugn, sluten, nästan
enhällig, redan säker om framtiden och helsande
i den man hon förlorat, äran och friheten.
Vid Manuels begrafningsakt såg man redan
den gamla monarkien och revolutionen ansigte
mot ansigte; hoppet att försona dem hade för-
— — me—— sn
— Sälja henne, i fall du tycker bättre om detl:
ordet. j
- AL AA mm oso -