cip, som förskräcker så många svaga hufvuden, såg Garnier Pages tvärtom den säkra, ehuru långsammare framgången af de fria institutionerna: ett framgående utan brytningar, utan våldsamma revolutioner; han ansåg valmansreformen vara det första steget dertill, samt att genom reformen, betraktad såsom medel, men icke såsom ändamål, arbetets organisation på fredlig väg skall kunna utföras, hvilket utgör det mest trängande af vår tids behof. Talaren förklarade äfven, att de som intagit första ledet i det lagliga och heliga korståget emot det monopol-system, som icke endast försvagar Frankrike, utan, om det ej besegras, snart skall nedrycka det från den höga ställning, dit förfäders snillen och mod upplyftat detsamma, eller med ett ord: reformisterna, äfven räknade den aflidne ibland sina verksamma ledamöter; hans namn hade ökat den populära sakens framgång och skulle påskynda segren; m. m Efter honom talade redaktören af tidningen National, Hr Bastide. Han målade i synnerhet förträffligt den aflidnes enskilda lif; huru han och hans broder först några år före Juli-revolutionen ankommit till Paris, medellöse, men rike på kunskaper och själskrafter; huru de beslutat, att såsom det stundom skedde i den bjelterika forntiden, bilda ett fostbrödralag, hvari allt var gemensamt: armod eller rikedom, arbetet och äran; och de sveko aldrig hvarandra. De började begge på ett handelskontor. Begge ville tjena sitt land; men i Frankrike tillhör denna rättighet blott dem, som ega rikedom. De måste således förvärfva den; och de delade försöket. Den ene fortfor att öfverlemna sig åt handelns arbeten; den andra arbetade på att blifva statsman och talare. Han beskref härefter huru begge lyckades häruti, hvar på sin väg, och slöt med att framföra den nu i fåingelse inneslutne Lammenaiss helsning och bedröfvelse öfver att ej kunna få yttra några ord vid den sorgliga högtiden. Efter honom framträdde redaktören för Ee Cem merce, Hr Lesseps, som i ett förträffligt tal skildrade den politiska diskussionens inflytelse på statsförhållanderna; huru den stadgar förnuftets välde öfver den fysiska makten; huru, på sätt den aflidne sagt: förståndet utgör styrkan i de nationella begreppen, och att detallena gifver denna oemotståndliga enhällighet, som tvingar styrelserna, att antingen regera i nationens intressen eller låta rikstömmarne falla ur sina händer; han fästade uppmärksamheten på det glada förhållandet, att män af alla partier, alla åsigter, omgåfvo denna grift, förenade i saknadens känsla. Hr Dupoty, redaktör af Journal de Peuple, gai vid grafven ett löfte, att aldrig hvila förrän der, om ej folkets heliga sak segrade. Slutligen uppsteg en arbetare, Duthoy, och yttrade: Man har uppdragit åt mig, att vid detta tillfälle vara en tolk för arbetarne, mine medbröder. Garnier Pages död har bedröfvat oss, ty han var en god medborgare. I denna svaghetens och egoismens tid har han ständigt försvarat Frankrikes heder och nationalitet, han har varit tillgifven folket och revolutionen, och förblifvit ren. Dessa män äro nu för tiden sällsynta. och derföre älskar och vördar dem folket Garnier Pages har fallit ett offer för sin tillgifvenhet för folkets sak. Han har, liksom så många barn af folket, blifvit nedtryckt af arbete. Hans lifliga själ har icke kunnat fördraga det politiska lifvets skakningar och åsynen af fåderneslandets nedsatta anseende. O, frihet! skall du då ej kunna uppväxa utan på de grafvar, som betäcka dina martyrers ben. Dock! Garnier Pages har haft den lyckan, att dö under fullgörandet af sin älsklingspligt. Beklagom honom ej, utan följom hans föredöme. Hvila i fred, medborgare! vår saknad följer dig i grafven. Den skall ock följa dig annorstädes; ty allt är ej slut der. I grafvens djup finnas ännu odödliga förhoppningar! Till dessa tal, som vi, för utrymmets skull, endast kunnat lemna i ett kort sammandrag, med undantag af det sistnämnda, förtjenar äfven bifogas följande vackra artikel utur tidningen le Siecle: ,Tro ej, att all entusiasm utslocknat i folkets hjertan. Om det sedan någon tid visat sig kallsinnigt för debatter, hvilka blifvit försatta, så att säga, allt för långt bort ifrån det, och hvari dess rättigheter eller dess intressen alldeles ej betraktas, har det likväl tårar för sina verkliga försvarare, den dag, då dessa nedstiga i grafven. Det kröner dem icke lefvande; det klappar icke mer händer vid deras parlamentariska segrar: emedan i våra dagar all strid är mödosam, all seger blandad med sorg; men det begråter dem såsom döde, och bevisar derigenom, att det känt dem, att det älskar dem, och att det skall bibehålla dem i troget minne. Allt ifrån slutet af kejsarväldets stora krig och det representativa styrelsesättets införande i Frankrike, har en stor politisk ryktbarhet endast kunnat skapas och bibehållas i tribunen. General Foy är den af alla våra talare, hvars öde man har skäl att mest afundas. Han har dödt i hela glansen, i ruset af en ofantlig, obestridd popularitet; hufvudstadens hela befolkning följde honom till grafven, lugn, sluten, nästan enhällig, redan säker om framtiden och helsande i den man hon förlorat, äran och friheten. Vid Manuels begrafningsakt såg man redan den gamla monarkien och revolutionen ansigte mot ansigte; hoppet att försona dem hade för— — me—— sn — Sälja henne, i fall du tycker bättre om detl: ordet. j AL AA mm oso