INGA QVINNOR MER I PARIS! AF EUGENE GUINOT. En diligence från Bretagne medförde till Paris Sebastian Kerkabec, en bland de intressantaste ynglingar i Morbihan. Man såg lätt att en bitter melankoli tärde hans själ; hans utmärglade anletsdrag buro stämpel af häftig sorg; smärtan var tecknad med rörande bokstäfver på hans bleka panna. På uttrycket i hans blickar och de suckar, som trängde sig fram ur hans bröst kunde man gissa, att kärleken var orsaken till de sorger, som nedtryckte den unge mannen, så förtjent af deltagande och tröst. Kerkabec var verkligen djupt sårad i hjertat; han hade kommit till Paris att söka hjelp. Dagen efter sin ankomst utbredde Sebastian, alltid lika dyster och lidande, på ett bord de rekommendationsbref, hvarmed han var försedd. De utgjorde omkring ett halft dussin adresserade till personer af alla stånd. Jag skall då, tänkte han, försöka om det icke är möjligt att återvinna glädjen, helsan och glömska Hvart och ett af dessa bref skall gifva mig en vägvisare genom denna verld, hvarest man lofvat mig tröst mot mina sorger, botemedel mot mina plågor. Mod! jag måste försöka och i botten fullfölja denna kur. Men efter nu frågan är om att bli läkt, så börjar jag med att genast söka min doktor. Sebastian tog en kabriolet och lät föra sig till doktor S:t Brice hans landsman. Hen blef icke litet öfverraskad då man införde honom i en liten behaglig kammare, möblerad i den smak som rådde under Ludvig XV:s tidehvarf, af en lyx, som skulle gjort heder åt en elegant bankierfru, med en millionär till man. cHr Doktorn kommer genast, sade betjenten , chan talar endast med en patient. Ni kan, om ni