att ständigt få fyra potatisar i stället för de vanliga tre till kalfsteken eller biffen. Ty ni skall veta, de små värdshusflickorna äro ofantligt svaga för andra radens sida. De gå dit hela tre qvart förrän spektaklet begynner, de ha då tillfälle att ajustera sig i logen, utan att någon menniska ser det, att stoppa undan schaletten, som de haft öfver hufvudet på sig dit, att stryka håret i ordning och rulla om lockarna, och de se sedan ut som riktiga mamseller, för hvars och ens blickar, som sedan inträder i salongen, ja, det kan minsann hända dem den äran, att man kikar på dem från sjelfva amfiteatern. Det är att märka, att jag här talat om värdshusflickorna endast i deras förhållanden till simpelt folk, sådant som jag och du. Ar man grefve, baron, eller, låt endast vara! till exempel löjtnant, så står saken alltfrån början på en helt annan fot. Det heter då, så fort man stiger in i salen, kgod dag, lilla löjtnant Fritz! god afton, baron lilla! och det är ett fjesande, ett förekommande smålöje, en påpasslighet! . . . Värdshuspigorna höra verkligen till den i våra dagar så olyckliga aristokratiens trofaste bundsförvandter, det är de som ännu med oförminskad beundran niga för dess guldepåletter och tschakåtofsar, det är de som klappa om dess stoltserande paradhästar, det är de som mata dess rapphönshundar med en och annan godbit från köket ..... Bland ofrälse och borgerligt folk är det sSynnerligast med kryddkrämare och apotekare de hålla sig väl I kryddboden springa de litet mellanåt, för att med ljufva blickar tigga sig till litet fikon och katripplommon att tugga på,