att ständigt få fyra potatisar i stället för de van-
liga tre till kalfsteken eller biffen. Ty ni skall
veta, de små värdshusflickorna äro ofantligt sva-
ga för andra radens sida. De gå dit hela tre
qvart förrän spektaklet begynner, de ha då till-
fälle att ajustera sig i logen, utan att någon
menniska ser det, att stoppa undan schaletten,
som de haft öfver hufvudet på sig dit, att stry-
ka håret i ordning och rulla om lockarna, och
de se sedan ut som riktiga mamseller, för hvars
och ens blickar, som sedan inträder i salongen,
ja, det kan minsann hända dem den äran, att
man kikar på dem från sjelfva amfiteatern.
Det är att märka, att jag här talat om värds-
husflickorna endast i deras förhållanden till sim-
pelt folk, sådant som jag och du. Ar man gref-
ve, baron, eller, låt endast vara! till exempel
löjtnant, så står saken alltfrån början på en helt
annan fot. Det heter då, så fort man stiger in
i salen, kgod dag, lilla löjtnant Fritz! god afton,
baron lilla! och det är ett fjesande, ett före-
kommande smålöje, en påpasslighet! . . . Värds-
huspigorna höra verkligen till den i våra dagar
så olyckliga aristokratiens trofaste bundsförvand-
ter, det är de som ännu med oförminskad
beundran niga för dess guldepåletter och tscha-
kåtofsar, det är de som klappa om dess stoltse-
rande paradhästar, det är de som mata dess
rapphönshundar med en och annan godbit från
köket .....
Bland ofrälse och borgerligt folk är det sSyn-
nerligast med kryddkrämare och apotekare de
hålla sig väl I kryddboden springa de litet
mellanåt, för att med ljufva blickar tigga sig
till litet fikon och katripplommon att tugga på,