Han hade i slutet af Maj med sitt förenämndt fartyg legat, under fullkomlig stiltje, på höjden a Bornholm. I grannskapet befann sig en skonert Båda drefvo endast för strömmen, och deraf hände att de stötte mot hvarandra. Vid detta tillfällc kommo besättningarna, såsom gemenligen är falle vid sådant sammanträffande, i tvist med hvarandra och skonertens manskap kastade derunder någre vedträ och glasbitar om bord å koffen, der en ma tros deraf lindrigt sårades. Båda fartygen komm slutligen lösa från hvarandra, men under villervallar hade någon af besättningen på skonerten skuri bort ett jagaresegel från koffens bogspröt, hvilke segel qvarbref på skonerten; antingen nu detta sket ofrivilligt vid kapningen af båda fartygens hoptrass lade tågvirke, eller med uppsåt. Detta var imedler tid allt hvad vid tillfället sig tilldrog. Skonerten hade icke någon flagga hissad; mer Kapten Rehbock hade trott, att det språk, dess be sätlning talade, och som han icke förstod, va Svenska. Vid ankomsten till Antwerpen, hade Rehbbock, ett så kalladt skepparehus, der han uppehöll sig beställt af en segelsömmare cen ny jagare,-i ställe för den han förlorat. En annan närvarande skep pare frågade då, huru han mistat sitt segel, och han hade nu med några ord omnämnt förloppet. — Häruti lär ryktet om sjöröfveriet hafva sin grund ty Kapten Rehbock, som skall vara en serdele: stilla, fredlig och fåordig man, och som är mycke ledsen öfver den uppdiktade historien, försäkrar sif bvarken hafva den för någon berättat, eller låti densamma i tidningarna införa. Han hade anset hela händelsen så obetydlig, att han derom icke en: underrättat sitt Rederi.n