mannens ansigte. Tårar, sådane som endast den
gråter, hvars hjerta uttömt sin sista kraft; men
denna explosion af hans känslor lättade stor-
men deri, och han började småningom tänka på
möjligheten och sättet att godtgöra sitt fel, som
han sjelf tyckte det vara. Ändtligen voro hans
tankar så mycket iordningställda, att han kunde
besluta att skrifva. Ett bref måste jag afsända
till min Anna, sade han för sig sjelf, och det
redan nu på aftonen. Jag skall be henne för-
låta mig. Jag skall måla för heune de qval jag
lidit, och hvilka jag ännu lider. Hon skall ej
dröja att besvara det och att förlåta mig. Jag
skall blott begära af henne trenne ord. Sedan
jag erhållit denna förlåtelse, återfår jag mill
lugn. Jag känner att jag är sjuk. Denna kris
från hat till smärta har för mycket skakat hela
min varelse. O måtte jag icke dö, innan jag
erhåller hennes svar. Å
8. började nu sitt bref. Under sitt förvirra-
de tillstånd hade han ej märkt, att flere tUim-
mar hade fortgått. Han ringde, utan att hans
betjent infann sig. Han gick derföre slutligen
sjelf öfver gården till flygeln, der hans trogna
jägare Fyr redan låg i sin djupa sömn. Vakna,
min gosse, sade han till den sofvande. Vakna
genast, kläd dig fort, och stig till häst. Tag
en af mina snabbaste ridhästar. Skynda dig så
fort du någonsin kan att komma till E., så att
du hinner dit ionan herrskapet gå till sängs
och laga att detta bref genast blir lemnadt till
fröken Anna. Säg alt du är befalld att vänta
på svar, och skynda dig med pilens snabbhet
tillbaka. Gör du din sak fort och bra, så skän-
ker jag dig mitt jagtur, som jag länt dig. Men
jag anbefaller dig än ytterligare all skyndsamhet.
Jag mår ej väl, som du ser, och jag väntar dig
åter med den största otålighet,
Det skall ske som nådig kapten befaller, sva-
rade Fyr, helt yrvaken, steg genast upp och
började laga sin klädsel i ordning,