rade på honom. Det regnar ej pu, svarade han
slutligen saktmodigt. Men det blåser ganska
starkt, sade Fyr. Var derföre så god herr kap-
ten, och besvära sig dermed att stiga in. Hel-
san kan lida, om herr kapten längre behåller
de våta kläderna. — Du har rätt, min gosse,
vi hinna nog hem ändå i god tid, sade S. Han
klädde om sig, och kände sig derefter äga mera
trefnad oeh lugn, ehuru hans hjerta ännu var
lika sönderslitet. Han besteg sin väntande och
frustande favorithäst, känslolös för hvart det
trogna djuret bar honom, ty han kände inom
sig, att ingen trogen husgud mötte honom vid
hans hem för att välkomna honom.
Redan vid första stadium på den nya färden,
hade reflexioner öfver dagens händelse infunnit
sig. Han blygdes för sitt uppförande; ban glöd-
gade väl af svartsjuka på grefven, men ban trod-
de Anna oskyldig, emedan han önskade det.
Det är nog sannt, hvad den fina, den sköna
och stolta Anna sade mig, tänkte han. Jag var
både grof och oförsynt. Men detta skratt af
den djerfva skurken! Förbannade menniska,
sade han högt, vid minnet häraf. En rysning
öfvergick honom, och han tryckte sporrarne
djupt i hästens sidor. Med vimdens fart gick
det öfver backar och vägar, tills S. slutligen an-
lände till sin gård. Han skyndade till sitt rum
och kastade sig på en soffa. Kärlek och raseri
tycktes nu nått sin höjd. Kärlek och hat fyllde
hans Ggvalda bröst. Tusen dämoniska känslor
tycktes der strida med förnuftet. Var man,
sade det, var god och förlåtande, hviskade kär-
leken, segrande. Hvad skall jag förelaga mig?
sade 8. för sig sjelf. Huru utverka mig Annas
förlåtelse? Huru reparera mitt uppförande emot
sällskapet och hennes föräldrar? Huru visa mitt
kalla förakt emot den förhatlige, och göra allt
detta värdigt mig? Vid dessa betraktelser kände
Ihan sitt bröst nästan sprängas af smärta. En
lång paus — och tårar öfversköljde den stolte