att göra och leta, begynte den nye redaktör gerant af Svenska Minerva att samma dag riksdagen afblåstes spela upp till en ny dans, som man säger, betänkt på, att sedan vederbörande vid nu afslutad riksdag förlorat spelet, i tid rangera sig till nya bataljer. Hufvudtemat, som sedan in finitum, såsom en musikdirektör uttrykte sig, blifvit varieradt var dfienden har fallit öfver oss oberedde, och derföre hafva vi fått strykp — för att derunder om möjligt bortblanda det nogsamt konstaterade faktum, att nederlaget tillkommit mera genom den moraliska underlägsenheten i stridskrafter än motståndarnes egna tillgöranden. Uti samma hufvudterm är äfven, med känd argusisk finess inväft en lämplig fingeranvisning åt vederbörande, om hvad de,i sina närvarande brydsamma omständigheter böra göra och låta för att återvinna allt hvad de förlorat. Skall detta ske menar läsaren, genom ett klokt närmande till folket, genom någon eftergift för deras ombuds, vid denna nyss afslutade riksdag, uttalade Önskningar, genom några vigtiga och ändamåilsenliga reformer i åtskilliga fall? Intet af detta! Se här ett utdrag af det pogram som i ofvanbesagda artikel framlägges af den tidning, som hittills gjort sig en ära i att föra regeringens sak: Skallp — heter det, i en så betänklig sakernas -ställning, som den för handen varande, någon möjlighet blifva, att vid nästa riksdag göra med framgång motstånd, och rycka ifrån den inkonestitutionella oppositionen den seger, som den aföresatt sig att då vinna, så är angeläget att cinga sådana misstag vidare begås, som de, vid ahvilka man hitintills varit van, hvilka skola åanyo vända opinionen mot regeringen och följcaktligen stämma den till den fientliga faktioanens fördel. Framför allt går det icke an, att aförnya det kolossala felsteget som, mer än nåagot annat, vålladt den afgjordt underlägsna ställaning hvari Reg. vid början af nuvarande Riksdagen sig befann — den nemligen, att Reg. aaf sorglöshet och uti inbillad säkerhet lemnat apressen helt och hållet och med detsamma all aänflytelse på tänkesättet i sina motståndares hänader. Sker sådant hädanefter, så är allt förloaradt och det är så godt att genast kapitulera och öfverlemna sig på nåd och onåd uti sina aförbittrade och hämdgiriga fiendens våld. — — — Vill man icke gifva sig alldeles till spillo, heter det vidare, aså måste mot en sådan anfalls och omstörtningspress hvars ensidighet, bitterhet coch oförsynthet endast under riksdagstider tillatagit i så oerhörd måtto, sättas en press, som amed kraft och skicklighet försvarar de konstiatutionella institutionerna i Reg:s åtgärder och cäfven för sin del kan gå anfallsvis tillväga och cäfven inför nationen framlägga den inkonstituationella oppositionens egna beteenden, dess begångna felsteg och ytterligheter, dess faktionsanda, dess hatfullhet, dess subversiva syften och grundsattser; samt hvad landet skulle hafva att avänta om det lyckades medlemmarna att becmäktiga sig ledningen af nästa riksdag och cinkomma i styrelsen, etc. Hela den stora konsten för regeringen att återvinna ett förloradt anseende består således uti att organisera en press som med kraft och skicklighet cförsvarar de konstitutionella institutionerna och Reg:s åtgärder, och som äfven för sin del kan cgå anfallsvis tillväga. — Uppgiften är, såsom läsaren ser i teorien icke synnerligt klyftigt — ej ens så svår som den en gång framkastade, att lösa den nya tidens problem. Uti praxis lärer den väl vara litet värre att gå igenom med, helst åtskilliga åtgärder, ifall man fortgår på en bana som redan är beträdd, — och de sednaste tilldragelserna utvisa att man icke är sinnad frånträda — äfven med största kraft och skicklighet torde blifva svår att försvara, äfvenfom man skulle gå anfallsvis tillväga — något som Minerva och Sv. Biet hittills så der temligen försökt i snart sagt hvarje nummer. Men hvad som i synnerhet frapperar är den förkastelsedom Minerva genom ofvan citerade strof fäller öfver sig sjelf och konsorter, då hon, genom detta bestämdt uttalade behof för Reg. att organisera en ny egen press, tydligen uttalat den domen både öfver sig sjelf och kamraten, att de varit moralisk underlägsne och oskicklige till sitt kall . . . Det är ett verkligt vädjande till cetthundrasjuan. För vår del skulle vi vilja gifva ett annat råd åt våra motståndare; att sedan de först låtit den nye argusiska ledaren någon tid visa det han i sitt fack är icke mindre stor än den namnkunnige Gallas i konsten att förstöra egna armåer d. v. s. sedan han väl skrifvit halsen af Minerva eller Biet någon annan tidning måtte uppsättas i den kloka planen att icke färsvara likt och olikt, det vill säga, att icke anlägga sitt försvar till betäckande af punkter som redan äro oåterkalleligen förlorade, samt att jemte begagnande af skäl och bevis söka vederlägga, men derjemte respektera motståndarnes öfvertygelse. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. o— Vid Röda Bodarne inträffade förliden Fre