t-efliga värdinna, för er berätta allt hvad jag v:t härom. Vid den tid jag nämnt, var Carl S. en rätt vacker ung man, älskad och aktad af alla, hvilka ände honom. Han var då 28 år gammal och hade nyss blifvit kapten vid Kronobergs regemente. Han och många andra, ganska förnäma och hyggliga unga herrar, både ifrån Skåne och Småland, gjorde då, som man säger, sin cour för fröknarne P. på E., exellensen P:s båda döttrar. Det herrskapet voro mycket förnäma och rika. Döttrarne, fröken Anna och fröken Ebba, voro både vackra och väl uppfödda. Grefvinnan, deras mor, härstammade från en skånsk adelig familj, från den tid, då den höga adeln i Skåne lefde som furstar på sina gods. Ett ungefär af samma lyx hade hon infört i sitt eget hus på E. Detta ingaf väl dem, hvilka hedrades med umgänge der, en slags underdånig vördnad för det nådiga herrskapet, men den stränga etikett, som i hvarje ögonblick iakttogs, skulle vist ändå gjort unga personers besök derstädes mera sällsynta, i anseende till det der rådande tvånget, om ej åsynen af de sköna, unga eftersökta fröknarne skänkt en belöning åt de unga eleganta kavaljererna för deras stela och vördnadsfulla iakttagelser af husets ceremoniel. Aldrig här jag sett något så vackert, som då den ståtliga grefvinnan, vid biskop Mörners installering till biskop i Wexiö på stora balen hos landshöfdingens, inträdde med båda sina sköna döttrar. Grefvinnan såg då ut som en drottning, ja, på det sättet förde hon sig, och fröken Anna som sjelfva Juno, med sin höga gestalt och sina sköna uttrycksfulla bruna ögon, hvilka förnämt