PAT Mo en rysning mottog Hedvig den afbladade blomman utur sin blinda systers hand och gömde henne vid sitt betryckta, hjerta. Som denna ros, sade den blinda! För henne var . blomman skön och frisk och praktfull, lifvets färg lekte på dess blad, och en ljuf ånga omsväfvade henne. Men Hedvig såg blomman, hon visste att hon var — död: Det var en prophetia. Kärleken uppstod aldrig mer i Hedvigs hjerta: det förblef uppfylld! af det mörka minnet af hennes första olyckliga känsla; hon sökte väl tröst i uppfyllandet af sina pligter, men hoppet, som är det unga sinnets gladaste gäst, hade flytt; clair-obscuren på lifvets tafla var försvunnen, hjertats liljedoft, illusionerne vore bortblåsta för alltid. Hon hade sammanträffat med Ossian och uti honom igenkänt samma lättsinnige, tanklöse, flygtige Person, som uti sin brefvexling med henne visat sig hafva glömt både sin kärlek och sin tro just sådan, som hennes förstånd i sednare tider målat honom. Den illusoriska bilden i henne: hjerta bleknade väl för dessa starkare sanningens färger, men den utplånades icke, Det val stunder då hans röst, ännu alltid lika vacker. vidrörde strängar i hennes själ, dem han trodde längesedan hafva upphört att genljuda — ja hon afundades vissa ögonblick sin blinda syster. som icke kunde se den själlösa blick han jfrår Pianot kastade omkring sig. Hedvig undvek ho: nom så mycket hon kunde, hon sade till sit hjerta, du skall icke älska honom, ty han är ful Men hjertat var trottsigt; det frågade tillbaka: hvem säger mig sdu skall? och det slog som förr, så snabbt, så oroligt, då de beställsamms