PAT Mo
en rysning mottog Hedvig den afbladade blom-
man utur sin blinda systers hand och gömde hen-
ne vid sitt betryckta, hjerta.
Som denna ros, sade den blinda! För henne
var . blomman skön och frisk och praktfull, lif-
vets färg lekte på dess blad, och en ljuf ånga
omsväfvade henne. Men Hedvig såg blomman,
hon visste att hon var — död:
Det var en prophetia. Kärleken uppstod al-
drig mer i Hedvigs hjerta: det förblef uppfylld!
af det mörka minnet af hennes första olyckliga
känsla; hon sökte väl tröst i uppfyllandet af si-
na pligter, men hoppet, som är det unga sin-
nets gladaste gäst, hade flytt; clair-obscuren på
lifvets tafla var försvunnen, hjertats liljedoft, il-
lusionerne vore bortblåsta för alltid. Hon ha-
de sammanträffat med Ossian och uti honom
igenkänt samma lättsinnige, tanklöse, flygtige
Person, som uti sin brefvexling med henne vi-
sat sig hafva glömt både sin kärlek och sin tro
just sådan, som hennes förstånd i sednare tider
målat honom. Den illusoriska bilden i henne:
hjerta bleknade väl för dessa starkare sannin-
gens färger, men den utplånades icke, Det val
stunder då hans röst, ännu alltid lika vacker.
vidrörde strängar i hennes själ, dem han trodde
längesedan hafva upphört att genljuda — ja
hon afundades vissa ögonblick sin blinda syster.
som icke kunde se den själlösa blick han jfrår
Pianot kastade omkring sig. Hedvig undvek ho:
nom så mycket hon kunde, hon sade till sit
hjerta, du skall icke älska honom, ty han är ful
Men hjertat var trottsigt; det frågade tillbaka:
hvem säger mig sdu skall? och det slog som
förr, så snabbt, så oroligt, då de beställsamms