och derpå hänger ändå en stor del af lifvets lycka och företräden. O, om du blott vore här, älskade syster! — skrif snart till din saknande broder, Ossian.n Flera bref af dylikt innehåll erhöll honi början af deras skilsmessa, men efterhand blefvo de färre, och den dystra färgen ljusnade allt mer och mer. Hedvig kunde icke förklara sig denna sällsamma blandning af löje och tårar, denna besynnerliga kameleontiska natur, som oupphörligt skiftade i hvitt och svart. Hon förmådde dock icke skilja sina tankar från honom; hon förstod icke hvilken kraft som oemotståndligt fjettrade henne vid denne obegriplige person. Såsom det i den öfriga naturen gifvas vi s2 oförklarliga dragningskrafter, likså finnes det menniskor emellan, och allt motstånd är förgäfves. Trots allt hvad hennes förnuft deremot ville invända, älskade dock Hedvig Ossian med en hängifverhet, en värma, en styrka, som tillintetgjorde alla hennes försök att aflägsna ett så skimrande, ostadigt och ofattligt föremål. Förgälves kallade hon allt sitt mod och sin sinnesstyrka till hjelp, de höllo icke profvet. Förgäfves bemödade sig hennes förstånd och urskilningskraft att öfvertyga hennes hjerta och draga det på deras sida; det motstod ihärdigt hvarje försök, det stod fast i sin villfarelse, som hon kallade det, ensamt starkare än alla de förbundna motståndarne tillsammans. Hon försökte mer än en gång alt framställa hans bild i sin rätta dag, beröfvad alla illusoriska, af kärleken lånade färger och prydnader; men inbillningen trädde smekande emellan och strödde friska rosor och täckte dermed de nakna spåren, der det granskande förståndet framgick. Hon vidblef sålunda mot sin vilja, och kanske till och med utan att riktigt veta det, sin en gång fattade lifliga tillgifvenhet för Ossian. Hon begret den flydda lyckliga tid, då hon dagligen fick vara i hans sälskap, och knotade öfver det hårda öde, som åtskiljde dem, Hennes kärlek och saknad utandade sig uti följande lilla stycke, som hon skref en aftonstund, sedan hennes ;barn, gått till hvila: