Alma och Mormodren kallade hon sina barny
och hennes käraste sysselsättning var att pussla
om dem. Hedvig hade många älskvärda talanger,
men de suto icke utanpå — de tjenade ej att
prunka med, hon använde dem blott att dermed
försköna sin busliga krets. De nöjerf man i all-
mänhet anser tillhöra hennes ålder, hade intet
värde för henne. aJag lefver för mina barna
brukade hon småleende säga för sig sjelf och
tänkte dervid på sina skyddlingar.
Sålunda : upphann Hedvig sitt sjuttonde år,
och gjorde vid denna tidpunkt bekantskap med
Ossian L. Han var en yngling om ett par och
tjugo år, al ett vackert yttre, särdeles voro hans
ögon af en underbar skönhet och glans. Öfver
hans inre låg ett ogenomträngligt töcken. Ett
vildt romantiskt landskap, sjöar, dalar och berg,
blomsterfält och friska grönskande ängar med
blanka källsprång, men deröfver låg ett bredt
dunkelt : moln. Kala klippor, brända hedar,
mörka skogar oeh täta busksnår, bråddjup och
stela, branta höjder —
Alla betäckta af moln.
Upptäckte man någongång beskaffenheten af
dessa underbara nejder, så var det blott en rin-
ga del deraf, hastigt och försvinnande såsom vid
skenet af en blixt — han: hade någonting ytligt
aglasfagerta, någonting underbart tilldragande.
stundom såg man honom med samma känsla,
som man erfar då man helt ensam i skymnin-
gen befinner sig nära och oförmodadt bredvid
en rätt lefvande bild af marmor eller vax:
man känner en kyla kring hjertat, men tillika
erfar man en undran, en dragning att qvar-
stanna.
Af kotterierne i A— kallades han i mjugg
Robert le Diable, ett påfund, som troddes från
början vara inventeradt af fröknarne W. —
Ossian IL. besökte ofta invånarne i det lilla
huset vid sjön, der han var en välkommen gäst;
isynnerhet bade Hedvig fattat mycken tillgif-