venhet för honom, och behandlade honom vän-
igt och förtroligt som en broder, — de kallade
ivarandra ock Bror och Syster. Hedvig skref
till sin Tante vid jultiden:
— — — aDu frågar mig om Ossian L., Tante
lilla. Du vet att vi hålla mycket af hvarandra,
det oaktadt bekänner jag att jag förstår honom
icke alldeles — han är ibland så öm, så god,
så vacker — ibland åter är han icke alls vacker
— då jag för några dagar sedan frågade om bar
ville följa oss till kyrkan, svarade han: cJag är
icke presenterad der i huset. Du gode Gud
hur kar man vara så tanklös, så lättsinnig! Jag
såg på honom så sorgset — Du kan icke tro
huru ledsen jag var, det låg ett så betydelse-
löst, så andefalttigt uttryck i hans ansigte, att
det just sved i mitt hjerta, men det är sällan
han synes mig sådan, oftare är han känslig,
god och varm, dock aldrig glad — och det tyc-
ker jag om — ty hvarföre skall man vara glad;
ifvet är så alfvarsamt, jag har åtminstone icke
ust att le deråt.
Jag har under dessa aftontimmar, som vi va-
rit tillsammans, försökt att uppöfva hans musi-
kaliska anlag, emedan jag föreställt mig att det
skulle uppmjuka det hårda skal, hvarmed han
omsluter sig och uppsmälta den ishinna, som
allt då och då drar sig kring hans hjerta; men
han är så ostadig, så utan all ihärdighet att jag
knappt kan få honom att sysselsätta sig med en
och samma sak en fjerdedels timma och miss-
tröstar att han någonsin skall kunna öfvervinna
de tekniska svårigheterne. Han vill komma
åt kärnan utan att bräcka skalet,
Du vet huru mycket jag älskar allt vackert,
och ändå kan jag icke säga några reglor för
hvad som är vackert eller fult. Det förekommer
mig, som om det vackra vore det rätta och det
fula det orätta; men om jag då skulle säga hvad
som är rätt och orätt, så kallade jag det återi-
gen vackert och fult; ty, som jag läste en gång