grundlag, men likväl är antagen och beslutad af grundlagens stiftare, hvilka väl måste anses veta hvad de menade med regeringsformen och svenska folkets beskattningsrätt. Der talas nämligen i 3 S om den händelse, att Konungens Rådgifvare tillstyrkte öfverträdelser af ö7 eller 60 S Regeringsformen, men förklarar det sålunda: adock härunder icke begripna sådana, i denna 60 S ej omnämnda afgifter, hvilkas föremål äro inrättningar till enskiltas gemensamma nytta och beqvämlighet, såsom båk-, bro-, färjoch andra afgifter af dylik beskaffenhets. Meningen härmed är tydlig och omisskännelig, eller att dermed åsyftas hvad socknar, menigheter eller korporationer enskildt åtaga sig för socknens, häradets eller korporationens individuella gagn eller prydnad, och hvilket Konungen kan sanktionera, samt att det är blott sådana, enskildta afgifter, hvilka grundlagsstiftarena ej ansågo utgöra bevillning, och sjelfva Biets exempel af en sockenskola bevisar, att det, sig sjelft omedvetet, måste inse sanningen deraf, ty afgiften till en sådan diskuteras och bestämmes icke af Rikets Ständer, utan af Sockenmännen. Hvad frågan om bevillningsmedlens ingående till Riksgäldskontoret angir, hvilken Biet kallar den uppenbaraste förtydning, ja, ett gyckel snart sagdt med grundlagenr,, så vore det intressant att veta, hvar grundlagen med ett enda ord omtalar någons behörighet att emottaga dessa medel, hvarken Regeringens eller Ständernas? Hon medger Konungen disposition deröfver, men blott till de af Rikets Ständer pröfvade behof och att använda dem efter hvad de fastställt. Det tyckes således vara temmeligen naturligt, att den, som ensam eger rättighet, att ej allenast bevilja medlen, utan äfven att föreskrifva huru de skola användas, måste ega full rätt att föreskrifva huru de skola förvaras till dess de af Konungen disponeras. Biet påstår, alt nationens män, sökte med våld genomdrifva sin plan. Uttrycket är expressivt, ty hvar och en vet, att ingenting annat derom gjordes å oppositionens ledamöters sida, än att de i Utskotten och Stånden deröfver yttrade sin tanka och voterade, d. v. s., gjorde hvad lagen både tillåter och ålägger dem. Lag är således i Biets ordbok detsamma som våld och det förtjenar erinras, att detia ord nyttjas i samma bemärkelse i Minerva och de flesta andra mycket goda tidningar, för att beteckna en handling af Ständerna, som, ehuru fullkomligen lagenlig, råkar att icke smaka det parti, hvars organer de äro. Vidare förmäles, att Hans Jansson, Sahlström m. fl. såsom fullmäktige i Riksgäldskontoret, veiat, i händelse medlen dit ingått, blifva ett slags medregenter, som kunnat få tillfälle inblanda sig i styrelsen. Vi veta väl icke i allt bvad Hans Jansson och öfrige Riksdagsmän af bans meningsfraktion tänka, men i detta fall tro vi oss med någon trygghet kunna försäkra, att Biet efter sin vana beljuger dem och att deras mening ej var annan, än att enligt Regeringsformens ordalydelse anordna medlen till de af Rikets Ständer pröfvade behof och efter den upprättade staten, således att i laga ordning ställa dem till Konungens disposition. Detta är ej att inblanda sig i styrelsen eller göra Regeringen omöjlig, utan tvertom att underhålla statsmachinen i jemn och orubbad gång, hvilket bäst sker då hon fortgår på den af lagen utstakade banan. Vi skole ieke länge uppehålla oss vid Biets svängningar för att bemantla Grefve Horns förfarande, om hvilken det nödgas medgifva att han ckunde hafva gått varsammare till väga.c Vi vilja endast fråga Biet — i fall det lönade mödan att göra det en fråga, i hopp att derpå erhålla annat, än osanningar till svar — hvar Grundlagen någonstädes talar om Utskotts-Ordförandes makt och ställer den i ringaste mån öfver eller i strid med hela Utskottets? I fall Utskottets sammankallande berodde uteslutande på Ordföranden, om hans tycke i detta fall skule kunna verka förlamande på hela Utskottets beslut, så fråga vi: huru skulle det då gå till om det föll honom in att icke ens sammankalla något Utskott? Kanske att Utskottet då skulle ligga neder? Meningen är alltför absurd att ett ögonblick kunna bestå inför den aldraringaste eftertanka, och det vore en förnärmelse uf både förnuftet och grundlagen att vidare derned vilja upptaga läsarens tid. Hvad slutligen de s. k. rabulist-uppträdena angår, så skola vi icke söka bestrida Biets och dess konsorters insinuation, att det är den libeala pressen, som framkallat dem. Ingen menniska tror derpå, icke ens Bikupans innevånare, och det vore lika öfverflödigt att vilja vederlägsa en supposition, som ej existerar, som att vilja nedtysta ett skrän, som man föresatt sig att ——— — — — —Ä— AR A DD rSER—r— — )Ö ??—— —? — sr