grundlag, men likväl är antagen och beslutad af
grundlagens stiftare, hvilka väl måste anses veta
hvad de menade med regeringsformen och sven-
ska folkets beskattningsrätt. Der talas nämligen
i 3 S om den händelse, att Konungens Rådgif-
vare tillstyrkte öfverträdelser af ö7 eller 60 S
Regeringsformen, men förklarar det sålunda:
adock härunder icke begripna sådana, i denna
60 S ej omnämnda afgifter, hvilkas föremål äro
inrättningar till enskiltas gemensamma nytta och
beqvämlighet, såsom båk-, bro-, färj- och andra
afgifter af dylik beskaffenhets. Meningen här-
med är tydlig och omisskännelig, eller att der-
med åsyftas hvad socknar, menigheter eller kor-
porationer enskildt åtaga sig för socknens, hära-
dets eller korporationens individuella gagn eller
prydnad, och hvilket Konungen kan sanktionera,
samt att det är blott sådana, enskildta afgifter,
hvilka grundlagsstiftarena ej ansågo utgöra be-
villning, och sjelfva Biets exempel af en socken-
skola bevisar, att det, sig sjelft omedvetet, måste
inse sanningen deraf, ty afgiften till en sådan
diskuteras och bestämmes icke af Rikets Stän-
der, utan af Sockenmännen.
Hvad frågan om bevillningsmedlens ingående
till Riksgäldskontoret angir, hvilken Biet kallar
den uppenbaraste förtydning, ja, ett gyckel snart
sagdt med grundlagenr,, så vore det intressant
att veta, hvar grundlagen med ett enda ord om-
talar någons behörighet att emottaga dessa me-
del, hvarken Regeringens eller Ständernas? Hon
medger Konungen disposition deröfver, men blott
till de af Rikets Ständer pröfvade behof och att
använda dem efter hvad de fastställt. Det tyc-
kes således vara temmeligen naturligt, att den,
som ensam eger rättighet, att ej allenast be-
vilja medlen, utan äfven att föreskrifva huru
de skola användas, måste ega full rätt att före-
skrifva huru de skola förvaras till dess de af
Konungen disponeras. Biet påstår, alt nationens
män, sökte med våld genomdrifva sin plan. Ut-
trycket är expressivt, ty hvar och en vet, att
ingenting annat derom gjordes å oppositionens
ledamöters sida, än att de i Utskotten och Stån-
den deröfver yttrade sin tanka och voterade,
d. v. s., gjorde hvad lagen både tillåter och å-
lägger dem. Lag är således i Biets ordbok det-
samma som våld och det förtjenar erinras, att
detia ord nyttjas i samma bemärkelse i Minerva
och de flesta andra mycket goda tidningar, för
att beteckna en handling af Ständerna, som, e-
huru fullkomligen lagenlig, råkar att icke smaka
det parti, hvars organer de äro.
Vidare förmäles, att Hans Jansson, Sahlström
m. fl. såsom fullmäktige i Riksgäldskontoret, ve-
iat, i händelse medlen dit ingått, blifva ett
slags medregenter, som kunnat få tillfälle in-
blanda sig i styrelsen. Vi veta väl icke i allt
bvad Hans Jansson och öfrige Riksdagsmän af
bans meningsfraktion tänka, men i detta fall tro
vi oss med någon trygghet kunna försäkra, att
Biet efter sin vana beljuger dem och att deras
mening ej var annan, än att enligt Regerings-
formens ordalydelse anordna medlen till de af
Rikets Ständer pröfvade behof och efter den
upprättade staten, således att i laga ordning
ställa dem till Konungens disposition. Detta
är ej att inblanda sig i styrelsen eller göra Re-
geringen omöjlig, utan tvertom att underhålla
statsmachinen i jemn och orubbad gång, hvilket
bäst sker då hon fortgår på den af lagen ut-
stakade banan.
Vi skole ieke länge uppehålla oss vid Biets
svängningar för att bemantla Grefve Horns för-
farande, om hvilken det nödgas medgifva att
han ckunde hafva gått varsammare till väga.c
Vi vilja endast fråga Biet — i fall det lönade
mödan att göra det en fråga, i hopp att derpå
erhålla annat, än osanningar till svar — hvar
Grundlagen någonstädes talar om Utskotts-Ord-
förandes makt och ställer den i ringaste mån
öfver eller i strid med hela Utskottets? I fall
Utskottets sammankallande berodde uteslutande
på Ordföranden, om hans tycke i detta fall skul-
e kunna verka förlamande på hela Utskottets
beslut, så fråga vi: huru skulle det då gå till
om det föll honom in att icke ens sammankal-
la något Utskott? Kanske att Utskottet då skul-
le ligga neder? Meningen är alltför absurd att
ett ögonblick kunna bestå inför den aldrarin-
gaste eftertanka, och det vore en förnärmelse
uf både förnuftet och grundlagen att vidare der-
ned vilja upptaga läsarens tid.
Hvad slutligen de s. k. rabulist-uppträdena
angår, så skola vi icke söka bestrida Biets och
dess konsorters insinuation, att det är den libe-
ala pressen, som framkallat dem. Ingen men-
niska tror derpå, icke ens Bikupans innevånare,
och det vore lika öfverflödigt att vilja vederläg-
sa en supposition, som ej existerar, som att vil-
ja nedtysta ett skrän, som man föresatt sig att
——— — — — —Ä— AR A DD rSER—r— — )Ö ??—— —? — sr