Ossian hade återtagit sin plats, och med armarne hvilande på ryggstödet af stolen betraktade han länge stillatigande flickan som arbetade vid lampskenet. cHedvig,. sade han slutligen med en mörk djup blick, se på migl! aJag kan icke,, svarade flickan utan att se upp aHvarföre?n uJag vet icke.n sÄr jag då så ful? Nej, — men — ögonen., Aro de fula då?n uNej.n cAro de vackra —?? aNej.c aDet var väl f-n — hade jag så när sagt burudana äro de då? aSvarta.n aDet vet jag nog tusar, men jag menar, hvad uttryex ha de?, Det förstår jag ej rätt — jag tycker icke om dem. aDet gör mig ondty sade Ossian, efter en stunds tystnad — jag önskade du tyckte om dem Hedvig! Hedvig teg och sydde. aHedvig! sade nu Ossian med låg röst. Hedvig såg upp med frågande blick. Tror du att Mormor tycker illa vara, om jag tänder min cigarr innan jag går? Hedvig såg åter ned på sin söm. uSäg, söta Hedvig ! bad Ossian och vidrörde smekande hennes skuldra. aDet tror jag inte, sade hon likgiltigt. aGodnatt, Gudvare med dig, min fagra syster! — se nu — måste du se på mig ändå — tillade han derpå — och aflägsnade sig med en strålande blick. cKarlen är bestämdt tokig — sade Hedvig vid sig sjelf då hon var allena — dättsinnig och flygtig som en papilion!