Ossian hade återtagit sin plats, och med ar-
marne hvilande på ryggstödet af stolen betrak-
tade han länge stillatigande flickan som arbetade
vid lampskenet.
cHedvig,. sade han slutligen med en mörk
djup blick, se på migl!
aJag kan icke,, svarade flickan utan att se upp
aHvarföre?n
uJag vet icke.n
sÄr jag då så ful?
Nej, — men — ögonen.,
Aro de fula då?n
uNej.n
cAro de vackra —??
aNej.c
aDet var väl f-n — hade jag så när sagt
burudana äro de då?
aSvarta.n
aDet vet jag nog tusar, men jag menar, hvad
uttryex ha de?,
Det förstår jag ej rätt — jag tycker icke
om dem.
aDet gör mig ondty sade Ossian, efter en
stunds tystnad — jag önskade du tyckte om
dem Hedvig!
Hedvig teg och sydde.
aHedvig! sade nu Ossian med låg röst.
Hedvig såg upp med frågande blick.
Tror du att Mormor tycker illa vara, om
jag tänder min cigarr innan jag går?
Hedvig såg åter ned på sin söm.
uSäg, söta Hedvig ! bad Ossian och vidrörde
smekande hennes skuldra.
aDet tror jag inte, sade hon likgiltigt.
aGodnatt, Gudvare med dig, min fagra sy-
ster! — se nu — måste du se på mig ändå —
tillade han derpå — och aflägsnade sig med en
strålande blick.
cKarlen är bestämdt tokig — sade Hedvig
vid sig sjelf då hon var allena — dättsinnig
och flygtig som en papilion!