Riksens Ständer dessutom särskildt hvarje Riks dag såsom bevillning sig åtaga., Den anser så ledes allt hvad som till statens behof af rike utgår utöfver de ordinarie inkomsterna, för be villning. Följaktligen är afgiften till Handels och Sjöfartsfonden också en sådan. Bietresone rar åter på följande sätt: De båda förra Stånde åter, (Adel och Prester) hafva förmenat, att lik litet som en afgift, hvilken utgår till vissa pro cent efter förmögenhet, derföre är förmögenhe lika litet är en afgift tull derföre att den utgå efter samma proportion som och tillsamman med tullen. Sjöfartsfonden är en afgift, som d handlande åtagit sig, icke för rikets allmänns utan för deras enskilda ändamål, nemligen han delns och sjöfartens befrämjande. Som nu 6 icke nämner sjöfartsfonden, drar Biet dera den slutsats, att den icke är någon bevillning Men nu är att märka, att den utgår, i propor tion af tullen, hvilken äfven ärlägges af de hand lande och efter enahanda regel; och således ick heller borde vara någon bevillning. Men fastä de trafikerande i första hand erlägga den, ä det alla köpare af varor, d. v. s. alla rikets in nevånare, som i sjelfva verket betala den, oc sjöfartsfondens afgift betalas af samma köpare således äfven af alla rikets innevånare, emedai säljaren miste naturligtvis lägga tull och derme förknippade utgifter på sjelfva inköpspriset sam derföre debitera afnämaren. Den är bestäm till vissa ändamål, säger Biet, och liknar dei vid några kappar korn, som utgå af hvarje åbq för en sockenskolas underhåll, efter samma be: räkningssätt som han betalar skäppor till presten men hvilka derföre icke bli presttionde. Någor olyckligare liknelse kan icke väljas; ty socken skolans inkomst bestämmes af socknemänner och utgår från dem allena; sjöfartsfonden dere mot bestämmes, icke af BorgareStåndet ensamt utan af den auktoritet, som ensam i landet kar bestämma några allmänna utskylder eller af Ri kets Ständer, och användandet fastställes icke heller af BorgareStåndet eller någon enskild korporation, utan af samma Rikets Ständer, oct för den gäller enahanda regel som för alla stats medels ändamål, hvarom 64 och 65 S: S: Reg Form. stadgar, att de böra användas till de a Rikets Ständer pröfvade behof och ej annorlunde anordnas än fastställdt blifvit. Vid förra Riks dagen tilläto således Rikets Ständer att Konungen måtte understödja den nya Trollhätte-kanaler med Handelsoch Sjöfartsfondens öfverskotlt, oct ingen satte deras behörighet dertill i fråga. Men vi vilja för ett ögonblick antaga Biets mening, eller att det är Borgareståndet, hvilke som Stånd åtager sig en afgift, som använde: endast för ett detsamma rörande ändamål, sjöfarten. Hvem borde det då tillkomma att bevilja denna afgift? Naturligtvis det Stånd, som utgör den, och för hvars serskildta nytta den är ämnad, således Borgareståndet. Nu var likväl händelsen, att just detta Stånd, som saken uteslutande rörde, icke åtagit sig denna afgift till det belopp, som de tre andra Stånden fastställt, utan endast till tvåtredjedelar deraf, och oppositionen åsyftade, att låta detta Stånds mening få göra sig gällande, så vidt det kunde ske, genom den autoritets åtgärd, som, enligt grundlagen, i dylika fall, afgör med Rikets Ständers rätt. Så tänkte de, hvilka Biet kallar cNationens Män: de ville antingen bespara nationen tredjedelen af en utskyld, emedan den ej behöfdes, eller visa aktning för den medborgareklass, som skulle utgöra den, och låta henne begagna det lagliga medel, som återstod henne, för att bevaka sin rätt och upprätthålla sin åsigt. Huru gjorde deremot aBiets män? — vi vilja så kalla dem, för att erinra, att de åtminstone icke äro nationens. Jode antingen förtryckte grundlagen, som tydligen föreskrifver, huru förfaras skall, när ett Stånd vägrar deltaga i en bevillningssumma, eller undertryckte det Stånds mening, som ensamt bordt besluta öfver frågan, och beskattade detta Stånd emot dess vilja, samt belastade det med en tunga, i hvars bärande de icke deltogo. Vi kunna imedlertid icke medgifva, att afgiften är en Borgareståndet enskildt rörande utskyld, ty handeln och sjöfarten äro nationens, liksom åkerbruket, bergsbruket, slöjderna, fisket, vetenskaperna, konsterna, m. m. Regeringsformen talar, i fråga om skatters beviljande, endast och allenast om Ständerna, och medger icke med något enda ord Regeringens rättighet, att deri inblanda sig. Hvarje utskyld, af hvad titel den vara må, som af Ständer behandlas, således af dem kan afslås eller beviljas, är en bevillning, och kan ej vara annat. Vill man härom hafva någon mera visshet, så fullständigas och upplyses frågan ytterligare af ansvarighetslagen för Stats