Riksens Ständer dessutom särskildt hvarje Riks
dag såsom bevillning sig åtaga., Den anser så
ledes allt hvad som till statens behof af rike
utgår utöfver de ordinarie inkomsterna, för be
villning. Följaktligen är afgiften till Handels
och Sjöfartsfonden också en sådan. Bietresone
rar åter på följande sätt: De båda förra Stånde
åter, (Adel och Prester) hafva förmenat, att lik
litet som en afgift, hvilken utgår till vissa pro
cent efter förmögenhet, derföre är förmögenhe
lika litet är en afgift tull derföre att den utgå
efter samma proportion som och tillsamman
med tullen. Sjöfartsfonden är en afgift, som d
handlande åtagit sig, icke för rikets allmänns
utan för deras enskilda ändamål, nemligen han
delns och sjöfartens befrämjande. Som nu 6
icke nämner sjöfartsfonden, drar Biet dera
den slutsats, att den icke är någon bevillning
Men nu är att märka, att den utgår, i propor
tion af tullen, hvilken äfven ärlägges af de hand
lande och efter enahanda regel; och således ick
heller borde vara någon bevillning. Men fastä
de trafikerande i första hand erlägga den, ä
det alla köpare af varor, d. v. s. alla rikets in
nevånare, som i sjelfva verket betala den, oc
sjöfartsfondens afgift betalas af samma köpare
således äfven af alla rikets innevånare, emedai
säljaren miste naturligtvis lägga tull och derme
förknippade utgifter på sjelfva inköpspriset sam
derföre debitera afnämaren. Den är bestäm
till vissa ändamål, säger Biet, och liknar dei
vid några kappar korn, som utgå af hvarje åbq
för en sockenskolas underhåll, efter samma be:
räkningssätt som han betalar skäppor till presten
men hvilka derföre icke bli presttionde. Någor
olyckligare liknelse kan icke väljas; ty socken
skolans inkomst bestämmes af socknemänner
och utgår från dem allena; sjöfartsfonden dere
mot bestämmes, icke af BorgareStåndet ensamt
utan af den auktoritet, som ensam i landet kar
bestämma några allmänna utskylder eller af Ri
kets Ständer, och användandet fastställes icke
heller af BorgareStåndet eller någon enskild kor-
poration, utan af samma Rikets Ständer, oct
för den gäller enahanda regel som för alla stats
medels ändamål, hvarom 64 och 65 S: S: Reg
Form. stadgar, att de böra användas till de a
Rikets Ständer pröfvade behof och ej annorlunde
anordnas än fastställdt blifvit. Vid förra Riks
dagen tilläto således Rikets Ständer att Konun-
gen måtte understödja den nya Trollhätte-kanaler
med Handels- och Sjöfartsfondens öfverskotlt, oct
ingen satte deras behörighet dertill i fråga.
Men vi vilja för ett ögonblick antaga Biets
mening, eller att det är Borgareståndet, hvilke
som Stånd åtager sig en afgift, som använde:
endast för ett detsamma rörande ändamål, sjö-
farten. Hvem borde det då tillkomma att be-
vilja denna afgift? Naturligtvis det Stånd, som
utgör den, och för hvars serskildta nytta den är
ämnad, således Borgareståndet. Nu var likväl
händelsen, att just detta Stånd, som saken ute-
slutande rörde, icke åtagit sig denna afgift till
det belopp, som de tre andra Stånden fastställt,
utan endast till tvåtredjedelar deraf, och oppo-
sitionen åsyftade, att låta detta Stånds mening
få göra sig gällande, så vidt det kunde ske, ge-
nom den autoritets åtgärd, som, enligt grundla-
gen, i dylika fall, afgör med Rikets Ständers rätt.
Så tänkte de, hvilka Biet kallar cNationens Män:
de ville antingen bespara nationen tredjedelen
af en utskyld, emedan den ej behöfdes, eller
visa aktning för den medborgareklass, som skulle
utgöra den, och låta henne begagna det lagliga
medel, som återstod henne, för att bevaka sin
rätt och upprätthålla sin åsigt. Huru gjorde
deremot aBiets män? — vi vilja så kalla dem,
för att erinra, att de åtminstone icke äro na-
tionens. Jo- de antingen förtryckte grundlagen,
som tydligen föreskrifver, huru förfaras skall,
när ett Stånd vägrar deltaga i en bevillnings-
summa, eller undertryckte det Stånds mening,
som ensamt bordt besluta öfver frågan, och be-
skattade detta Stånd emot dess vilja, samt be-
lastade det med en tunga, i hvars bärande de
icke deltogo.
Vi kunna imedlertid icke medgifva, att afgif-
ten är en Borgareståndet enskildt rörande ut-
skyld, ty handeln och sjöfarten äro nationens,
liksom åkerbruket, bergsbruket, slöjderna, fisket,
vetenskaperna, konsterna, m. m. Regeringsfor-
men talar, i fråga om skatters beviljande, endast
och allenast om Ständerna, och medger icke med
något enda ord Regeringens rättighet, att deri
inblanda sig. Hvarje utskyld, af hvad titel den
vara må, som af Ständer behandlas, således af
dem kan afslås eller beviljas, är en bevillning,
och kan ej vara annat. Vill man härom hafva
någon mera visshet, så fullständigas och upplyses
frågan ytterligare af ansvarighetslagen för Stats-