Med möda söfvertalade jag bönderna, att ej sam-
ma dag transportera Honom till: häktet, och ut-
fäste mig, att sjelf vara hans vagtare. Hans sår
var, ty värr, icke farligt, och följande dagen äg-
de han styrka nog att utförligt redogöra för mig.
hvad som bringat honom i den afgrund hvar-
utur han ej mera kunde frälsas,
Då ni lemnade oss, började han, voro vi
lyckliga i de gladaste förhoppningar, och det un-
derstöd ni gifvit oss, lättade vår belägenhet: bes
tydligt. Men snart samlade sig bekymren ånyo.
Hr von X., skulle låta bränna kohl i skogen
der vi bodde, och tillsade oss, att till våren
lemna kojan, emedan vedhuggare först och konh-
laren sedan, behöfde den. Förgäfves Tick jag
till den hårde mannen och bad, honom om hus-
rum blott till bösten, ty vi litade på edert löf-
te; förgäfves företedde jag bevis om ett förän-
dradt uppförande; förgäfves bad min Anna frun
i hvars kök hon ständigt biträdde; allt var o-
möjligt, vi måste packa oss af egorna, hette det.
Vi voro rådlösa hvad vi skulle företaga oss.
Imedlertid insjuknade vårt yngsta barn, som
länge varit sjukligt. Gud hade förbarmande
med hans elände, och jag sänkte sjelf hans lil-
la kista i grafven, och lade öfver honom det
sista mörka, men lugna taket. Anna, tärd af
sorg och bekymmer, nedlades också på sjuksän-
gen. Tänk er, kära herre, en sjuksäng i den
mörka trånga kojan, fuktigheten från jordgolf-
vet under vårtiden, lägg dertill brist på allt, ty
kistan till det döda barnet hade medtagit det
sista af hvad er godhet beskärt oss. Våra barn
måste ut att tigga. Det var svårt, ty de hade
aldrig gjort det förr, men det var för den sju-