Med möda söfvertalade jag bönderna, att ej samma dag transportera Honom till: häktet, och utfäste mig, att sjelf vara hans vagtare. Hans sår var, ty värr, icke farligt, och följande dagen ägde han styrka nog att utförligt redogöra för mig. hvad som bringat honom i den afgrund hvarutur han ej mera kunde frälsas, Då ni lemnade oss, började han, voro vi lyckliga i de gladaste förhoppningar, och det understöd ni gifvit oss, lättade vår belägenhet: bes tydligt. Men snart samlade sig bekymren ånyo. Hr von X., skulle låta bränna kohl i skogen der vi bodde, och tillsade oss, att till våren lemna kojan, emedan vedhuggare först och konhlaren sedan, behöfde den. Förgäfves Tick jag till den hårde mannen och bad, honom om husrum blott till bösten, ty vi litade på edert löfte; förgäfves företedde jag bevis om ett förändradt uppförande; förgäfves bad min Anna frun i hvars kök hon ständigt biträdde; allt var omöjligt, vi måste packa oss af egorna, hette det. Vi voro rådlösa hvad vi skulle företaga oss. Imedlertid insjuknade vårt yngsta barn, som länge varit sjukligt. Gud hade förbarmande med hans elände, och jag sänkte sjelf hans lilla kista i grafven, och lade öfver honom det sista mörka, men lugna taket. Anna, tärd af sorg och bekymmer, nedlades också på sjuksängen. Tänk er, kära herre, en sjuksäng i den mörka trånga kojan, fuktigheten från jordgolfvet under vårtiden, lägg dertill brist på allt, ty kistan till det döda barnet hade medtagit det sista af hvad er godhet beskärt oss. Våra barn måste ut att tigga. Det var svårt, ty de hade aldrig gjort det förr, men det var för den sju