KOLAR-KOJAN. I min ungdom roade det mig, att till fots genomvandra åtskilliga delar af mitt fädernesland. Detta sätt att färdas behagar mig, det sår långsamt, men är lärorikt. Man har tid att bese, hegrunda och i botten lära känna orter och menniskor; man upptäcker många lidanden, som Jen i landauen gungande ej hinner bemärka, och man lyckas någon gång att skänka lindring; man iakttager orsak der den andre knappt varseblifver verkan, och kanske kan man, genom riktandet af allmänhetens uppmärksamhet på dessa orsaker, småningom räcka den vanlottade menskligheten en hjelpsam hand. Under flera af dessa vandringar har jag erfarit, och stundom varit vittne till händelser, som med outplånliga drag äro inpräglade i mitt minne. Se här en: En kall, men vacker, dag i Februari månad gick jag med bössan på axeln genom en af Norrlands täta skogar. Det led på eftermiddagen och jag var ej alldeles säker på den kosa jag borde taga, för att återkomma till mitt qvarter i en snygg bondgård. Oförmodadt märkte jag rök uppstiga mellan träden helt nära mig. Jag gick fram och såg att den kom ifrån en kolarkoja, byggd af några med torf betäckta pålar, och endast beräknad att gifva kolaren skydd för nattens fukt eller påkommande oväder de dagar han bränner sin mila. Det förvånade mig, att midt i vintern se rök uppstiga ur denna hydda; jag gick dit, öppnade dörren, och en syn, som jag aldrig skall förglömma, visade sig för mina ögon. — Husgerådet i den trånga kojan utgjordes af en sång, en kista och en gam