Under titeln: Strödda anteckningar ur en afliden aristokrats efterlemnade papper, innehåller Phcenix ett ironiskt förslag till statsreglemente, hvaraf följande stycke synes rätt lyckligt: Det är med djupaste smärta och förtrytelse, som jag under mina många inoch utländska resor sett den vördnad, man är skyldig Staternes öfverhufvuden, råka i förfall. Ej nog med att man våga: draga deras ofelbarhet i tvifvelsmål; man har till och med dristat öppet klandra de af dem sjelfve, eller med Råds råde vidtagna åtgärder, — ja, man har gått ännu längre: man har förgripit sig på Herrans Smorde, stött dem från deras throner och förjagat dem i evig landsflykt, under förevänning att de kränkt lagarne och visat sig oskicklige att regera öfver de folk, till hvars Herrar likväl Gud, börden eller slumpen kallat dem. Ett mera him: melskriande brott kan väl näppeligen tänkas. Man behöfver blott erinra sig, att ingen Ofverhet är utan af Gud; att den är af Honom förordnad och satt till herrskare öfver massorna; att den följaktligen är i Guds stad och ställe här på jorden; att den såsom Guds representant icke kan göra annat, än hvad som är rätt; att dess gerningar således äro upphöjda öfver allt klander; att hvar och en, som, detta oaktadt, visar sig missbelåten med Öfyerhetens tillgöranden, bör anses vara en gudsförsmädare och såsom en sådan straffas; samt att den eller de, som medverka till en regents störtande, böra dela Korahs, Dathans och Abirams barns öde. — Några dylika majestätsbrott skulle dock, i min tanka, sällan eller aldrig existera, om man drege mera försorg om att hos det s. k. folket inprägla den blinda och underdåniga vördnad för makten, utan hvilken ingen regering kan vara rätt säker för oblida omdömen, eller något ännu vida värre. Man borde följaktligen redan hos barnet inskärpa den läran, att. en regent aldrig kan fela, och att allt, hvad han gör, är rätt, och bör vara oss behagligt. För att vänja det unga sinnet vid ödmjukhet och undergifvenhet för Makten, borde hvarje af barnet besången förseelse afbedjas inför en afbild af regenlen, såsom den person, utan hvilkens samtycke insen ting af någon vigt egentligen kan företagas. Dessutom borde hvarje undersåte vid lifsstraff åläggas, att på sitt bröst bära ett silfvermynt af minst 40 Rdrs värde, försedt med regentens bröstbild, och att inför det, minst 3:ne gånger om dagen, bedja en bön för Majestätets lycka och välgång. Härigenom vunnes icke mindre än trenne stora fördelar: 4:0 rotfästades och underhölles oaflåtligen den tillbörliga devotionen för Moajestätet; 2:0 kunde aldrig någon klaga öfver penningebrist, då han alltid på sitt bröst bure minst 40 Rdr, och 5:0 kunde regeringen, under brydsammare pekuniära förhållanden, befalla ett utbyte af ofvanbemälte mynt mot dylika af koppar, och sålunda, åtminstone för en gång, draga sig ur den knipa, vari den genom onödiga ambassader, militärlyx, spioners underhållande, eller andra extra utgifter, råkat. os Alla folkskolor böra upphäfvas, eller åtminstone ställas på den fot, att någon upplysning ifrån dem cke utgår bland massorna. Dessa äro födde att arbeta i sitt anletes svett, och all annan kunskap in den, att kunna läsa någorlunda hjelpligt innanill, öfverflödig. Den, som beträdes med att hafva ärt en man ur hopen skrifkonsten, straffas med att 3:ne dagar ligga krump inför regentens beläte., t—