kapuchongen, och framför mig låg den stolta
mannen, hvars porträtt gjort ett så lifiigt intryck
på mitt hjerta, när jag spelade på klausengen i
trädgårds salongen på Svärdsjöborg.
Han är mitt lifs räddare, med äfventyr af sitt
eget ; tacksamhet var den första känsla, som in-
tog min skäl; scmåtte ni lefva ädle man! hvis-
kade jag till honom. Det var allt hvad vi ta-
lade. Ambrosio nalkades nu, Aleamo påsatte
skägget, drog upp den svarta munkkåpan och
försvann bakom Bäcken. Ambrosio tänkte en-
dast på de läkemedel,, han sjelf medfört, hvar-
ken undersökningar eller förklaring kom nu i
fråga, när den äf honom sjelf sända Fabio kom
tillbaka. ifrån klostret. Begge voro för ögonblic-
ket alltför mycket sysselsatte med patienten, för
att komma i samspråk om läkaren: Efter få
timmar hade all plåga upphört, och endast en
stor måtthet. erinrade mig om den fara, för hvil-
ken jag Varit utsatt. Tidigt nästa morgon an-
mälte sig den så kallade Fabio, såsom sänd från
Ambrosio, att fråga efter mitt tillstånd. Jag höll
mig ännu vid sängen, emedan patern förbjudit
mig att gå, fastän jag nu kunde det; tyjag fann
mig fullkomligt frisk. Han försted skickligt att
sända Nicolina ned i trädgården efter ett par la-
gerblad, som han, vid skadans efterseende, förkla-
rade nödvändige att krossa och lägga derpå; men
knappt var hon borta, förrän han åter nalkades
min säng ochifrågade om jag ville tillåta honom
att för Abbedissan redovisa sanna förhållandet
Innan jag hann svara, återkom Nicolina, men
han skickade henne nu att anmäla sin anhållan
att få tala med Abbedissan. Denna och Pater
Ambrosio inkommo på samma gång. Alcamo
bortlade munkkåpan oeh skägget och gick de
kommande till möte. Abbedissans förvåning
röjdes tydligt, men innan hon förmådde tolkä
den i ord, hastade Alcamo att förekomma henne.
Jag är skyldig er en sann upplysning öfver
anledningen till mitt djerfva besök. Jag har sett