kapuchongen, och framför mig låg den stolta mannen, hvars porträtt gjort ett så lifiigt intryck på mitt hjerta, när jag spelade på klausengen i trädgårds salongen på Svärdsjöborg. Han är mitt lifs räddare, med äfventyr af sitt eget ; tacksamhet var den första känsla, som intog min skäl; scmåtte ni lefva ädle man! hviskade jag till honom. Det var allt hvad vi talade. Ambrosio nalkades nu, Aleamo påsatte skägget, drog upp den svarta munkkåpan och försvann bakom Bäcken. Ambrosio tänkte endast på de läkemedel,, han sjelf medfört, hvarken undersökningar eller förklaring kom nu i fråga, när den äf honom sjelf sända Fabio kom tillbaka. ifrån klostret. Begge voro för ögonblicket alltför mycket sysselsatte med patienten, för att komma i samspråk om läkaren: Efter få timmar hade all plåga upphört, och endast en stor måtthet. erinrade mig om den fara, för hvilken jag Varit utsatt. Tidigt nästa morgon anmälte sig den så kallade Fabio, såsom sänd från Ambrosio, att fråga efter mitt tillstånd. Jag höll mig ännu vid sängen, emedan patern förbjudit mig att gå, fastän jag nu kunde det; tyjag fann mig fullkomligt frisk. Han försted skickligt att sända Nicolina ned i trädgården efter ett par lagerblad, som han, vid skadans efterseende, förklarade nödvändige att krossa och lägga derpå; men knappt var hon borta, förrän han åter nalkades min säng ochifrågade om jag ville tillåta honom att för Abbedissan redovisa sanna förhållandet Innan jag hann svara, återkom Nicolina, men han skickade henne nu att anmäla sin anhållan att få tala med Abbedissan. Denna och Pater Ambrosio inkommo på samma gång. Alcamo bortlade munkkåpan oeh skägget och gick de kommande till möte. Abbedissans förvåning röjdes tydligt, men innan hon förmådde tolkä den i ord, hastade Alcamo att förekomma henne. Jag är skyldig er en sann upplysning öfver anledningen till mitt djerfva besök. Jag har sett