ytlerst okunniga grannar besitter. Men, så långt
vi se, bevisar -detta endast, att en disproportion
eger rum mellan hans förståndskunskap och sed-
liga upplysning, eller att de, som blifva föremål
för hans svek och bedrägerier, äro i mer än
förlåtlig grad okunniga och enfaldiga — en följd
af den ännu för mycket underhaltiga uppfostran.
Kunskapen, såsom sådan, innebär väl icke för-
sämringens frö. Det är i hjertat, icke i förstån-
det, det onda ligger, säger med rätta en svensk
filosof. Och antag äfven, att half-kunskapens
stadium (men när blir äfven de visastes kun-
skap mera än half?), antag äfven, att detta sta-
dium är vådligt; skall man då vedersaka målet
för ett mellanliggande skede af faror! Det är
med slägtet, som med individerna, det har att
genomgå alla uppfostrans grader. Har nu yng-
lingen sin period af tvifvel, af otro, af skenbar
indifferentism äfven i det moraliska, med elt
ord, som man i hvardagsspråket säger, sina slyn-
gelår, skulle vi väl misströsta eller bäfva, om
det befunnes grundadt, att äfven slägtet hade en
ynglinga-period af pröfningar, af skenbar upp-
lösning att äfventyra?
Ej heller äro de få, hvilka hysa den öfverty-
gelsen, att den enkla undervisningen i Kristen-
domens läror, sådan den från gammalt och ännu
i dag-hos oss åt allmogen meddelas, är tillräck-
lig att bilda goda och rättsinnade medborgare.
Vi betvifla detta mer än mycket, heldst i en tid,
då den allmänna forskningen inträngt äfven på
trons gebit, och känningen deraf, alltid vådlig
och vådligast, om den ej förmedlas af den ökade
upplysningens motvigt, äfven i större eller min-
dre grad sträcker sig till samhällslifvets dalar.
Nu är begreppet af religionen i allmänhet, och
Kristendomen 1 synnerhet, bragt till större klar-
het och bestämdhet. Det högre presterskapet be-
sitter nu den sanningen — och kan behjeria
den — att Kristendomens tendens ingalunda är
politisk, såsom visserligen icke innehållande ens
elementerna till en mera speciel lagsuftning i
det timligas rike, och det lägre, som bestrider
undervisningen, och kan se dess resultater, i sed-
ligt och medborgerligt afseende, bör hafva er-
farit, att Kristendomen egentligen har att skaffa
med hjertat och sinnesförfattningen, det är, med
sjelfva andan af lifvet, men icke lemnar tilläm-
pade lefnadsreglor för alla lifvets förhållanden,
om icke i största allmänhet. Med blott kristlig
anda, vi våga detta uttryck, kommer man icke
långt vid den kristliga dygdens utöfning: det
erfordras förstånd, till att, i verkliga och inveck-
lade fall, bestämma pligtens innehåll och be-
gränsning, oeh pligtens innehåll är väl dygdeut-
ömingens vilkor. Man stiger ej ned från öfver-
sinnliga regionen till den sinnliga, om icke på
reflexionens stege. Till hvilka utsväfningar och
brott en kristlig anda ), åtföljd af svärmeriet,
ohämmadt af ett mera odladt förstånd, kan leda,
vittna ännu, thy värr! tidens tilldragelser. Hafva
vi ej i våra dagar läst berättelsen om en mor,
som mördade sitt barn, för att, förekommande
frestelsen och synden, i rättan tid försäkra det
om Guds rike? Med ett ord: allt bevisar, att
ett oupplyst, af förståndet i de serskilda fallen
ej ledsagadt samvete är missvisande.
Det förefaller, såsom vore det endast vid vissa
tidskiften förunnadt, att tala om friheten och
äran. Hvilken, med oföråldrade känslor, minnes
ej ännu med hänryckning de nu mera till en
ael förklingade Jjuden af den Tegnerska ung-
domslyran? — ljud, som dock ännu hos mån-
gen underhåller den en gång väckta entusias-
mens hyllning, som försäkra skalden om odöd-
lighet, som försona honom med ett, så tror åt-
minstone mången, i sin förhoppning möjligen
bedraget fädernesland. I våra dagar åter, hvil-
ken vågar, utan att äfveutyra misstanken för ra-
bulistiska äflingar, med någon större liflighet och
värma nämna frihetens namn? Hvilken, som
ej vill blifva missförstådd, driste att påminna
om den eviga sanningen, att hvad menniskorna
ej göra med frihet, är icke deras gerning, är
icke föremål för moraliskt bedömande, är icke
) Det är klart, att vi här ej mena kristlig anda
i den ideella betydelse, den eger hos teolo-
gerna; väl vetande, att en sådan anda ute-
stänger svärmeriet och brottet. Vi tala här
om den kristliga andan, sådan den icke sällan
förekommer hos den obildade (hos den bil-
dade är den, thy värr! ofta för obetydlig, för
att framträda i en märkbar form). Vi tro oss
böra kalla en sinnesförfåttning, som, oaktadt
föreningen med svärmeri och oklara eller rent
af falska begrepp, dock har till en del en bi-
blisk grund och ger hela lifvet en religiös
riktning — vi tro oss, som sagdt, böra kalla
den kristlig anda, ehuruväl den, strängare ta-
get, visserligen icke förtjenar detta namn.