ytlerst okunniga grannar besitter. Men, så långt vi se, bevisar -detta endast, att en disproportion eger rum mellan hans förståndskunskap och sedliga upplysning, eller att de, som blifva föremål för hans svek och bedrägerier, äro i mer än förlåtlig grad okunniga och enfaldiga — en följd af den ännu för mycket underhaltiga uppfostran. Kunskapen, såsom sådan, innebär väl icke försämringens frö. Det är i hjertat, icke i förståndet, det onda ligger, säger med rätta en svensk filosof. Och antag äfven, att half-kunskapens stadium (men när blir äfven de visastes kunskap mera än half?), antag äfven, att detta stadium är vådligt; skall man då vedersaka målet för ett mellanliggande skede af faror! Det är med slägtet, som med individerna, det har att genomgå alla uppfostrans grader. Har nu ynglingen sin period af tvifvel, af otro, af skenbar indifferentism äfven i det moraliska, med elt ord, som man i hvardagsspråket säger, sina slyngelår, skulle vi väl misströsta eller bäfva, om det befunnes grundadt, att äfven slägtet hade en ynglinga-period af pröfningar, af skenbar upplösning att äfventyra? Ej heller äro de få, hvilka hysa den öfvertygelsen, att den enkla undervisningen i Kristendomens läror, sådan den från gammalt och ännu i dag-hos oss åt allmogen meddelas, är tillräcklig att bilda goda och rättsinnade medborgare. Vi betvifla detta mer än mycket, heldst i en tid, då den allmänna forskningen inträngt äfven på trons gebit, och känningen deraf, alltid vådlig och vådligast, om den ej förmedlas af den ökade upplysningens motvigt, äfven i större eller mindre grad sträcker sig till samhällslifvets dalar. Nu är begreppet af religionen i allmänhet, och Kristendomen 1 synnerhet, bragt till större klarhet och bestämdhet. Det högre presterskapet besitter nu den sanningen — och kan behjeria den — att Kristendomens tendens ingalunda är politisk, såsom visserligen icke innehållande ens elementerna till en mera speciel lagsuftning i det timligas rike, och det lägre, som bestrider undervisningen, och kan se dess resultater, i sedligt och medborgerligt afseende, bör hafva erfarit, att Kristendomen egentligen har att skaffa med hjertat och sinnesförfattningen, det är, med sjelfva andan af lifvet, men icke lemnar tillämpade lefnadsreglor för alla lifvets förhållanden, om icke i största allmänhet. Med blott kristlig anda, vi våga detta uttryck, kommer man icke långt vid den kristliga dygdens utöfning: det erfordras förstånd, till att, i verkliga och invecklade fall, bestämma pligtens innehåll och begränsning, oeh pligtens innehåll är väl dygdeutömingens vilkor. Man stiger ej ned från öfversinnliga regionen till den sinnliga, om icke på reflexionens stege. Till hvilka utsväfningar och brott en kristlig anda ), åtföljd af svärmeriet, ohämmadt af ett mera odladt förstånd, kan leda, vittna ännu, thy värr! tidens tilldragelser. Hafva vi ej i våra dagar läst berättelsen om en mor, som mördade sitt barn, för att, förekommande frestelsen och synden, i rättan tid försäkra det om Guds rike? Med ett ord: allt bevisar, att ett oupplyst, af förståndet i de serskilda fallen ej ledsagadt samvete är missvisande. Det förefaller, såsom vore det endast vid vissa tidskiften förunnadt, att tala om friheten och äran. Hvilken, med oföråldrade känslor, minnes ej ännu med hänryckning de nu mera till en ael förklingade Jjuden af den Tegnerska ungdomslyran? — ljud, som dock ännu hos mången underhåller den en gång väckta entusiasmens hyllning, som försäkra skalden om odödlighet, som försona honom med ett, så tror åtminstone mången, i sin förhoppning möjligen bedraget fädernesland. I våra dagar åter, hvilken vågar, utan att äfveutyra misstanken för rabulistiska äflingar, med någon större liflighet och värma nämna frihetens namn? Hvilken, som ej vill blifva missförstådd, driste att påminna om den eviga sanningen, att hvad menniskorna ej göra med frihet, är icke deras gerning, är icke föremål för moraliskt bedömande, är icke ) Det är klart, att vi här ej mena kristlig anda i den ideella betydelse, den eger hos teologerna; väl vetande, att en sådan anda utestänger svärmeriet och brottet. Vi tala här om den kristliga andan, sådan den icke sällan förekommer hos den obildade (hos den bildade är den, thy värr! ofta för obetydlig, för att framträda i en märkbar form). Vi tro oss böra kalla en sinnesförfåttning, som, oaktadt föreningen med svärmeri och oklara eller rent af falska begrepp, dock har till en del en biblisk grund och ger hela lifvet en religiös riktning — vi tro oss, som sagdt, böra kalla den kristlig anda, ehuruväl den, strängare taget, visserligen icke förtjenar detta namn.