!- (Insändt.)
TIDSBETRAKTELSE. —
ville K (Slut från AG 437.)
Men, säger man, erfarenheten lärer :oss, att
arbetarens tid tillräekligt upptages af närings-
omsorgerna; att påtvinga honom en högre bild-
ning, än den han, eger, vore att locka honom
från arbetet, till kultur och hungersnöd. Denna
anmärkning saknar visserligen icke sin grund,
ehuru man deraf drager slutsatser, som icke na-
turligen följa. Den sanning, denna anmärkning
innehåller, kan visserligen ej utan falsk slutled-
ning utspinnas till försvar för deras åsigt, som
vilja bibehålla gemene man vid sitt närvarande
mer än otillräckliga mått af upplysning. Att
jorden, åtminstone ännu, behöfver ett menni-
skoslägte, hvars större del gör kampen med ytt-
re naturen och i allmänhet det fysiska arbetet
till sin bufvudsakliga verksamhet, lärer ej kunna
bestridas. Men, då det är mensklighetens kal-
lelse, att förädla de förmögenheter, som hos
detsamma äro de högsta, och utgöra dess speci-
fika skiljaktighet från djuren, då näringsomsor-
gen blott är ett vilkor för dessa förmögenheters
utveckling och förädling, så bör väl ingen, i
hvilken tid som helst, ehuru mycket arbete med
naturens besegrande än återstode, uteslutande
uppeffra sig för det, som blott är ett beting för
dess väsendes ändamål. Alminstone måstei hvar-
je sambhällsinrättning och medborgerlig uppfostran
sjelfva tendensen tyda på erkännandet af denna
okullkastliga sanning, och ett positift bemödande
ligga i dagen, att alltmera emancipera de lägre
klasserna ur råhet till humanitet, att förflytta
dem, om ock aldrig så långsamt, dock allt när-
mare sin allmänna menskliga bestämmelse. Utan
tvifvel kunde ock (och måste) redan nu mycket
göras till dessas högre upplysning, utan att den
nödiga arbetstiden för mycket borttoges. Och
ett hopp om allt ymnigare frukt af en dylik
omsorg erbjuder sig stort för framtiden, vid be-
traktandet af de fysiska vetenskapernas framsteg,
hvilka vetenskapers resultater allt mera liksom
popaulariseras och till användande ingå i det
verkliga lifvet! De hafva dock, dessa vetenska-
per, hvilka väckt en så allmän oro och miss-
tröstan bland fantastiska, åtminstone ensidiga,
idealister, deri sin synbara välsignelse — och få
den allt mera —, att de undan näringsomsor-
gernas välde inkräkta allt större tidsmått åt
mensklighetens själsodling. Genom dessa veten-
skapers förkofran, och deras förökäde inflytande
på konster och näringar, skall — så hoppas vi
— en dag äfven arbetaren få allt flera från mö-
dan lediga stunder, för att sysselsätta sin själ
med känslor och tankar, i stället att honom nu
ofta ej större sinnesledighet är förunnad, än för
att hvarje Lördagsafton höja en suck till sitt vä-
sendes upphof ej sällan om han varit legokarl
under veckan, nödsakad att för sig och de sina
förnöta äfven belgdagen i den verldsliga träldo-
mens tjenst. Och om någon likaså litet är född
att oupphörligt dväljas vid plogen och spaden,
som uteslutande kallad för det sedentära lifvet,
så kunna vi i en afläigsnare framtid med för-
hoppning påräkna ännu väsendtligare förändrin-
gar i menniskoslägtets förhållande. Ty säkert
är, att vi ej hafva fått dessa muskelösa lemmar,
dessa fasta seno-band, för att blott hålla en bok
eller föra en penna. Alla äro vi danade, att
med Quinctius Cincinnatus, än gå vid plogen, än
i statens värf föra tankens och vishetens roder;
det är, att, hvar efter sina krafters mått, än
arbeta med hufvudet, än med händerna, fast
den ena och andra i olika proportion. Förban-
nelsen af den lärda ensidigheten i lefnadssätt är
ögonskenligt för handen i våra dagars företeel-
ser af försvagade kroppar och undergrafven hälsa.
En dag skall det andliga och kroppsliga arbetet
lära att förstå och älska hvarandra i syskonkär-
lekens oskiljaktiga förening.
Andra yttra den farhågan, att arbetarens för-
höjda kunskapsmått — som dock alltid stannade
vid half-kunskap — skulle medföra sedlig för-
sämring: de tro sig se detta bekräftadt i histo-
rien, framför allt i det dagliga lifvet, der mån-
gen i sjelfva verket rå, just genom den ytliga
kunskap han förvärfvat sig utöfver de enkla
bondbegreppen, blifvit en sämre menniska; för
hvilken olycka hans granne varit fredad, som
stadnat vid förfädernas trö och kunskapsmått.
Fenomenet är icke förnekligt, fast de, som åbe-
ropa det, taga felt om dess grund: ty huru finna
denna i det högre kunskapsmåttet? — imedlertid,
som sagdt är, medgifva vi att fenomenet före-
kommer. Ty värr ser man icke sällan, att en
bondeson, som till exempel passerat den så kal-
lade räkneklassens-skolan, då han en gång som
medborgare kommer att tillhöra det stånd, hvil-
ket genom födseln är hans, vanslägtas från fä-
drens ärlighet, och till svek och bedrägerier an-
vänder det öfverskott af kunskap, han framför sina