DEMOISELLE JENNY LINDS AFSKEDS-KONSERT I LADUGÅRDSLANDS KYRKAN. Skall jag sätta mig ned att försöka gifva Läsaren en musikalisk recension af denna konsert? Nej; ty det skulle icke gifva något begrepp om det hela af denna alton. Hvem tänkte väl här ensamt på huru hvarje musiknummer serskildt. den ena eller andra drillen eller löpningen skulle utföras? Det var tanken på de många föregående sköna intryck man rönt vid Jenny Linds sång, vare sig under bilden af den oskyldiga Alice, eller den ömma Agatha, eller den olyckliga Lucie, då hon åter kommer ur sitt vanvett, redan känner sig omstrålad af en högre förklaring, och själen på lätta vingar sig upp mot himlen svingar. det var åsynen af den talrika välklädda folkmängden, som redan en timma före konsertens början hade nästan fyllt platserna i kyrkan; det var aftonsolens sken genom den vackra kupolen: det var åsynen af den unga sångerskan på läktaren, midt ibland det utmärktaste hufvudstaden eger af musikälskare och musikälskarinnor inom familjerna, och hvilka förenat sig att biträda henne — en heder, som kanske aldrig tillförene blifvit bevisad åt någon aktris, och utgjorde en gärd af aktning, ej endast åt hennes talang, utan äfven åt hennes personlighet. Det var allt detta i förening, slutligen förhöjdt af de förträffligaste stycken för aftonen, som gaf åt demna en viss helgjuten och ovanlig karakter af högtidlighet. Om jag således säger, att konserten gick i alla afseenden väl:! att orchestern spelade med en utomordentlig ensemble; att tonerna uti Abbe Voglers herrliga simfoni, serdeles i den sednare delen, förekommo såsom röster af andar, hvilka sakta susade genom tempelhvalfvet , att körerna ur Haydns årstider och Handels Messias voro hänryckande; att man tyckte konsertgifverskan sjunga med ett djupare uttryck än någonsin den sköna arian ur Norma, så är allt detta ingenting annat än hvad hvar och en tyckte sig på förhand finna, icke kunna hafva varit annorlunda. Jag vill således blott nämna, att antingen tillfällets högtidlighet, den allmänna sinnesstämningen eller rummet der konserten hölls, föranledde, att föga applådissementer följde på de första åtta numrorna; men när den sista eller afskedssången hade förklingat och den älskvärda sångerskan, efter att med ett aftagande piano hafva upprepat sitt sista farväl, sjönk tillbaka öfverväldigad af sin känsla och gömde sina tårar i näsduken, då bröt på en gång ett stormande bifall genom den lyssnande mängden, och äfven obekanta, som befunno sig i hvarandras grannskap sökte i ett ömsesidigt meddelande luft från den spänning, hvari de befunnit sig. Afskedsverserna lydde som följer: