DEMOISELLE JENNY LINDS AFSKEDS-KON-
SERT I LADUGÅRDSLANDS KYRKAN.
Skall jag sätta mig ned att försöka gifva Lä-
saren en musikalisk recension af denna konsert?
Nej; ty det skulle icke gifva något begrepp om
det hela af denna alton. Hvem tänkte väl här
ensamt på huru hvarje musiknummer serskildt.
den ena eller andra drillen eller löpningen skulle
utföras? Det var tanken på de många föregå-
ende sköna intryck man rönt vid Jenny Linds
sång, vare sig under bilden af den oskyldiga A-
lice, eller den ömma Agatha, eller den olyckli-
ga Lucie, då hon åter kommer ur sitt vanvett,
redan känner sig omstrålad af en högre förkla-
ring, och
själen på lätta vingar
sig upp mot himlen svingar.
det var åsynen af den talrika välklädda folk-
mängden, som redan en timma före konsertens
början hade nästan fyllt platserna i kyrkan; det
var aftonsolens sken genom den vackra kupolen:
det var åsynen af den unga sångerskan på läk-
taren, midt ibland det utmärktaste hufvudstaden
eger af musikälskare och musikälskarinnor inom
familjerna, och hvilka förenat sig att biträda
henne — en heder, som kanske aldrig tillförene
blifvit bevisad åt någon aktris, och utgjorde en
gärd af aktning, ej endast åt hennes talang, utan
äfven åt hennes personlighet. Det var allt detta
i förening, slutligen förhöjdt af de förträffligaste
stycken för aftonen, som gaf åt demna en viss
helgjuten och ovanlig karakter af högtidlighet.
Om jag således säger, att konserten gick i alla
afseenden väl:! att orchestern spelade med en ut-
omordentlig ensemble; att tonerna uti Abbe Vo-
glers herrliga simfoni, serdeles i den sednare delen,
förekommo såsom röster af andar, hvilka sakta su-
sade genom tempelhvalfvet , att körerna ur Haydns
årstider och Handels Messias voro hänryckande;
att man tyckte konsertgifverskan sjunga med
ett djupare uttryck än någonsin den sköna arian
ur Norma, så är allt detta ingenting annat än
hvad hvar och en tyckte sig på förhand finna,
icke kunna hafva varit annorlunda. Jag vill
således blott nämna, att antingen tillfällets hög-
tidlighet, den allmänna sinnesstämningen eller
rummet der konserten hölls, föranledde, att fö-
ga applådissementer följde på de första åtta
numrorna; men när den sista eller afskeds-
sången hade förklingat och den älskvärda sån-
gerskan, efter att med ett aftagande piano hafva
upprepat sitt sista farväl, sjönk tillbaka öfver-
väldigad af sin känsla och gömde sina tårar i
näsduken, då bröt på en gång ett stormande bi-
fall genom den lyssnande mängden, och äfven
obekanta, som befunno sig i hvarandras grann-
skap sökte i ett ömsesidigt meddelande luft från
den spänning, hvari de befunnit sig. Afskeds-
verserna lydde som följer: