för att anse en sådan mängd af kunniga oc
tänkande personer endast af egennytta eller äre
I girighet försatta i denna riktning af verksamhet
JOch hvilken, som äfven blott litet bekantskapa
Imed utländsk, ja, inländsk litteratur, känner ic
Ike, hvilka namn, frejdade genom snille, kunska
Ipeer eller medborgerlig duglighet, äro att upp
öra på deras lista, som önska em annan saker
nas ordning. Ja, man kunde nästan våga de
påståendet, att alla bättre hufvuden tillhöra des
sa förmenta nyhetsjägtare, endast med undan
tag af antingen dem, hvilka sakna karakter el
ler ädelhet, att vid reflexionen lösgöra sig u
de förhållanden, som vanan, eller platsen i sam
hället, eller makligheten, eller ändtligen der
missförstådda tacksamheten en gång för alla fixe
rat; eller dem — och de äro tilläfventyrs e
många — hvilka på förmenta grunder äro verk.
ligen öfvertygade om vådan af alla genomgri
pande förändringar, såsom upphäfvande den phi
storiska kontinuitet, hvilken de ensidigt upp
fatta, liksom man borde på ett positivt sätt
sträfva för bibehållandet af något annat, än de!
rent humana i vetande och seder, eller liksom
den verkliga folk-individualitet, hvilken har en
evig grund i klimatiska och andra naturförhål-
landen, kunde godtyckligt och slumpvis upphäl-
vas genom ett förändradt samhällsskick. At!
de förnämsta af de nya önskningarnes vedersa-
kare eller motståndare äfven derigenom, att de,
på grund af sin öfverlägsenhet, måhända fordom
bidragit till sakernas, numera föråldrade, skick,
äfven af egenkärleken och farhågan för ett för-
bleknadt anseende, eller också af ärlig misströ-
stan om möjligheten af ett bättre, sedan de en
gång i ett, visserligen ganska godt arbete, ut-
tömt sin egen uppfinningsförmåga, — manas till
motstånd, detta är, med någon kännedom af
menniskonaturen, lätt att inse. — Hvad åter
beträffar påståendet, att mensklighelen icke re-
presenteras af massorne, så är detta visserligen
en sanning, mot hvilken ingen förståndig någon-
sin gjort invändningar. Men menskligheten re-
presenteras också lika litet af de få utmärktaste
individerna ensamt, som af de för tillfället makt-
egande. De förra, ehvad inverkan på sin tid de
än må ega, äre dock lika mycket tidens foster-
söner, som dess fostrare; och de sednare äro ij
ett alltför mycket partiskt läge, för alt vara o-
beroende i omdömen och åtgärder. Tiden re-
presenteras deremot af den stora massan af de
upplysta, af alla bättre ech ljusare hufvuden.
Men det är just dessa, såsom sagdt är, hvilka
yrka sakernas förändring. Det är således en
verklig fordran, tiden eger, och derjemte göres
påstående af mensklighetens sannskyldiga repre-
sentanter.
Det är just den stora massans sak de bevaka,
och endast medelbarligen sin egen. Ty annat
är att påstå, att massan ej ännu kan represen-
tera menskligheten, annat, att dess sak ej må i
striden bebjertas. Allt sträfvande, som går ut
på serskilda slägters eller stånds, eller personers
uteslutande fördelar, är ett ensidigt och småsin-
nadt, om icke lågt sträfvande.
Till förekommande af missförstånd böra vi
dock närmare bestämrga vår mening. I enskild:
fall må man afse enskilda förmåner, men hvac
man vill verka i stort, såsom statsman eller ve:
tenskapsman, eller religionslärare, det mål, hvar-
till summan af alla gerningar, af lifvets sam-
manlagda verksamhet, såsom helhet och plar
betraktas, riktas, må afse allas, äfven den ringa
ste af våra bröders, väl. Och, mena vi ärligt
allvarsamt, ädelt, kan här blifva frågan om et
annat väl, än det som äfven för de bästa måst
anses för det högsta: kunskapens ljus och seder
nas förädling? Är det tillräckligt gjordt för vå
ra lägre bröder, att vi betrygga deras hemfric
mot yttre våld, att vi unne dem ett ostördt åt
njutande af de hårda mödornas knappa afkom
ster, att vi till och med förenkla eller lätta fö!
dem de tunga näringsomsorgerna, att vi förskaff.
dem de första oundgängliga religiensbegreppen
Nej, detta gör på långt när icke tillfyllest. De
är ej nog, att vår egennylta förunnar åt dess:
mera vanlottade bröder de förmåner, dem de
kunna sig sjelfva förvärfva; vår kärlek måste er
bjuda dem, skapa dem de fördelar, af hvilk:
vår lycka satt oss i åtnjutande. Denna filan
tropi är numera för mycket allmän och rotfä
stad, för att hädanefter kunna förlöjligas af kon
servatismens kämpar. Menniskan kan ej var
satt på jorden för blotta näringsomsorgerna, e
heller hvad odlingen beträffar, blott för de för
sta religionsbegreppen, hvilka mera betrygga sta
tens säkerhet, än göra tillfyllest för egarens för
ädling; och så länge ej kulturen blifver slägtet.
egendom, är den visserligen i sin linda.
(Fortsättning följer.)