utom sin födelsestads område, njöt med serde-
les nöje anblicken af allt det nya hon såg. Vid
ankomsten till hufvudstaden, hyrde Waldenborg
några vackra rum för sig och sin älskade om-
gifning och i sällskap med dem besökte han
öfverstinnan Odalsvärd, som hjertligt välkomna-
de dem. Andra dagen åtföljde öfverstinnan säll-
skapet till fru Reversi, hvilken redan var un-
derrättad om Emilis ankomst och mottog henne
med serdeles godhet, samt lofvade, att fullgöra
den pligt hon här å:agit sig. — Innan Walden-
borg och Emilis föräldrar lemnade Stockholm,
hade de det nöjet att af fru Reversi emottaga
den underrättelsen, att Emili med utmärkt skick-
lighet använde så väl vilja som förmåga vid alla
arbetsstunder, och hade redan gjort betydliga
framsteg och att alla flickarna, som vistades
med henre, täflade, att vara hennes närmaste
förtrogna. Emili önskade, att vara älskad af
alla som omgåfvo henne, och hon ägde förmåga
att göra sin önskan uppfylld genom godhet och
en mild eftergifvenhet. — Öfverstinnan gaf vid
afskedet åter sitt löfte, att egna åt Emili en
moderlig vaksamhet, och meddela Waldenborg
säkra underrättelser om allt hvad som angick
så väl Emilis undervisningar som hennes öfriga
förhållanden. En artist, som skördat ett ovan-
ligt loford för sin talang, hade målat Emilis och
Waldenborgs porträtter. Då flickan emottog
detta minne af sin tillkommande man, bad han
jhenne, som ett prof af den tillgifvenhet han
jönskade och hoppades, att hon hvarje dag, un-
Ider den tid de voro åtskillde ville bära det:
Emili lofvade och hon var försäkrad, att åsynen
häraf, ofta skulle mildra hennes saknad; Wal-
denborg band Emilis porträtt om halsen, och
försäkrade henne, att han vid sitt bröst skulle
förvara denna dyrbara klenod, för att beundra
det, som ett naturens och konstens mästerstycke.
Att afskedet från Waldenborg och föräldrar-
ne kostade Emili bittra tårar, är lika säkert