Iför medlens innehållande.
(Insändt.)
TIDSBETRAKTELSE.
Är tidens anda verkeligen ond?
Det förekommer, såsom em. verldsanden skif
ltevis under en sekellång hvila rufvade mec
skyddande vingar öfver en fulländad skapelse
lämnad och duglig för seklet; liksom derunde;
I samlande krafter till en ny, i sinom tid åtel
behöflig, daning. Huvarföre ock Tegner någor
Istädes säger, att, om vi understundom märks
lett stillastående eller tillbakaskridande, äro men:
niskoslägtets ferier förhanden. Men satsens san-
ning är blott skenbar; den härrörer från en syn-
villa. Något stillastående gifves ej; inga ferie1
äro beviljade. Skapelsen är blott en, den stora
ursprungliga; men dess utveckling fortgår i e-
vighet; menniskoslägtet kan aldrig på jorden sä
ga: nu är kulturen färdig, nu är kyrkan byggd
och staten ordnad. Men ej blott till all evig-
bet, utan äfven i hvarje ögonblick fortgår denna
utveckling, ehuru dess resultater blott då och
då falla i ögat, emedan de bredvid hvarandrs
liggande länkarne i den stora kedjan äro för lika,
för att urskiljas. Derföre, hvilken stiltje än mi
synas på tidens haf, bör man dock vara viss
derom, att nu, såsom alltid, det kokar och sju-
der på djupet. Så är allt liksom i görningen i
denna fenomenernas verld; i den kan menni-
skoslägtet aldrig hinna det färdiga, fullkomliga,
eviga; men på ett bättre kan hon alltid hoppas,
åtminstone måste hon alltjemt emottaga ett nyare:
Det herrligaste menniskoverk, om- hvilket den
bländade enthusiasmen lätt förföres att utropa:
det är fullkomnadt, det kan i evighet ej blifva
annorlunda, utanatt blifva sämre — äfven detta
verk har nästföljande ögonblick till någon del
antiquerat. Ty ögonblicklisen fortgår evolutio-
nen af den enda, ursprungliga skapelsen. For-
merna äro föränderliga, öfvergående; men andan,
den utvecklande kraften, består. Äfven förnuf-
tets danelser vexla; endast det skapande för-
nuftet sjelft är evigt.
Öfvergå vi från denna allmänna reflexion till
betraktande af den tid, i hvilken vi lefva, tycka
vi oss finna, att äfven i den har verldsanden å-
ter lyftat sig ur dvalan, att med hvilade, -åter
sträckta vingars brus väcka den slumrande verl-
den till nytt arbete i tanke och handling. Så
långt vi se, är väl, om vi så få uttrycka 0ss,
sjelfva explosionen af den nya daningen pas-
serad, i händelse det finnes blott en enda så-
dan. Men utvecklingen fortgår: den nya alstrings-
kraften rinner fram som en dånande flod, ak-
tande stränderna blott så vida, som inga oklokt
och förgäfves anbragta biålverk bringa den till
nödtvungen våldsamhet. En kraft, som fyller
så många hjernor, så många hjertan, som drif-
ver slägtet till samma syfte och samma sträf-
vande — en sådan kraft är icke menniskoverk,
utan af ett högre ursprung. Och ho hejdar den
allsvåldige? Det ljus, som utgår från solen, ej
kan det befallas att stanna här eller der: det
intränger i de väldigas palats, som bekröna höj-
derna, och mindre än ögonblicket derefter be-
lyser det den fattiga dalbons koja.
Och det vetandets ljus, som från alla skapel-
sens hörn nu inströmmar öfver verlden, till
växer dagligen oeh stråcker sig till allt flera
Den dager, som kastats på försvunna slägtens
vett och arbeten och förhållanden, har i dessa
upptäckt mycket förvändt, oförståndigt och brist-
fälligt. Man inser, åtrainstone anar man, sätte!
för ett förbättradt verldsskick: tiden har er
verklig fordran, grundad på förnuft och derige
nom oafvislig.
Man gör åtskilliga mer eller mindre grundade
oftast obefogade invändningar mot det påståen-
det, att tiden har en verklig fordran. Man sä
ger bland annat, att det är ej folken, utan ni
gra oroliga hufvuden, drifna af egennytta elle
äregirighet, som i folkens namn gifva striden:
lösen och löpa till storms, eller, om man också
medgifver, att förändringarnes önskan är allmän.
nare delad, påstår man dock, att mensklighe
tens vett, intressen och sträfvanden icke repre.
senteras af massorna. Hvad nu angår dessa si
kallade oroliga hufvuden, äro de verkligen allt.
för många, för att förtjena ensamt denna be
nämning; man måste hafva en temligen inskränk
och dyster föreställning om menniskonaturen
SARDINIA TROSA RA ARN BE ONES KN He GIN GR