sakande i princip, när den sammankhålles med den praktiska åtgärden af sjelfva förslagets ovilkorliga förkastande? Berättigar ej sådant till den tro, att regeringen icke vill någon förändring åtminstone ingen som vore en förbättring? I fall hon ej trodde sig kunna gilla det förslag, ständerna på egen hand uppgjort, hvarföre har hon icke sjelf i officiel väg afgifvet ett sådant, då man kunnat inhämta hennes tankar i ämnet och möjligen limpa sig derefter. Det har, säger hennes blindt tillgifne, :skett af aktning för Svenska folkets tänkesätt; bvilket hon har velat låta obehindradt uttala sig. Förtriffligt! En regering, som allmänt följer derna princip, som allmänt erkänner folket för sina principaler, hvilkas vilja hon icke föraktar, rättar ock sina åtgärder derefter, i alla de fall då behöfliga och simhällsryttiga förbättringar äro i fråga, ej mindre, än då det gäller nationens bästa i andra afseenden. Men när och hvar har styrelsen ådagalagt denna oinskränkta aktning för folkets tänkesätt? En regering, som icke ens tillåter nationen att antaga en ny benämning på myntvärdet, som då folket för henne framlägger sina önskningar i afseende på för henne likgiltiga, men för folket vigtiga förändringar i allmänna lagens stadganden, t. ex. om lika arfsrätt och giftorätt, em legskipningens förenkling geno.n öfverflödigalnstancers afskaffande, om köp af lösören och mäångfalldiga andra af bebofvet påkellade förbättringar, svarar: Edra förslag kunna icke antagas; ty de öfverensstämma icke med vår vilja! denna Regering skulle hon verkligen vara benägen, att, utan motstånd med en i hela hennes kistoria exempellös fogsamshet, sanktionera en total förändring i hela den andra statsmaktens seklergamla organisation? Jag: frågar hvar och en, äfven den godtregnaste, om kan kan förmoda något sådant? År det icke tvertom, för att döma efter allt det föregående, den högsta sannolikhet, att vid nästa sammanträdande riksmöte, om då alla fyra Stånden instämma i förslagets antagande, Ständerna, sedan de äro nära att åtskiljas, skulle mötas med en vägrad sanktion å beslutet, hvarigenom till och med hvarje preliminäråtgärd fördröjes ännu i fem år, och att det sålunda fortgår i oändlighet, så länge närvarande system fortfar. Och det är med detta system, som man förebrår Rikets Ständer, att de önskat den fordna rådgifvarepersonalens aflägsnande, och då detta skett, äro de likväl icke belåtne, ingå likväl icke på alla fordringar, man gör sig af dem. När man nu erinrar sig, att den nya rådgifvarepersonalen, ehuru fullkomligt trädande i den gamlas fotspår, likväl synes för ingen del gynnad af den fraktion, som säger sig vara styrelsens tillgifnaste vänner, att den tvertom är föremål för deras tadel och gäckeri, att den af dem utpekas såsom endast provisorisk, endast ämnad att figurera för tillfället, och, när det upphört, lemna rum åt andra, så ger man dermed tillkänna, att man håller Ständerna för barn, dem man tror sig kunna tillfredsställa med ett skuggspel, hvilket de böra taga för verklighet, — att de, såsom barn, endast fästa sig vid namn och personer, ej vid saken, — och att de äro skyldige hålla till godo och tacka för, att man, till vårdare af deras vigtigaste angelägenheter, valt personer, som de aldrig påkallat, som de ej känna, och för hvilka de sannskyldigt maktegande sjelfva icke tyckas hysa hvarken aktning eller förtroende. Ständernpa äro då, efter andra sidans sätt att se, icke fullmyndige män, på hvilkas önskningar och tankar man behöfver göra något afseende, icke ombud för ett fritt, upplyst och sjelfständigt folk hvars vilja man bör söka inhemta och. så vidt möjligt är, efterkomma; icke en obe-! roende statsmakt, med hvilken man behöfver under-: handla, med ett ord, intet af allt detta, hbvarföre de; sjelfve tro sig hafva anledning att anse sig. För; hvad anser man dem då? Det tillkommer icke mig att afgifva svaret. Vare det långt ifrån mig att, i öfvermodigt sjelf-, förtroende, vilja påstå Ständernas ofelbarhet, den alltid osvikliga rättheten, grundligheten och vis he-. ten i deras beslut. Sådant vore sjelft ett förnär-. mande af deras insigter, af hvilka den första är och miste vara, att de dio menriskor, underkastade misstag och irrvingar, i behof af ledning och upplysning. Men ett lika förnärmande vore det att påstå, det en sådan upplysning ovilkorligen åtföljer det tillfälliga af en hög embetsmanna-plats, att den gifver rättighet att skolmästra, tadla och ogilla Ständernas beslut. Jag vågar hålla före, att förtroendet bäst vinnes genom förtroende, och att den ofta åberopade försoningen skulle säkrast åstadkommas genom ett billigt aktgifvande på andra partens billiga önskningar, och med tillförsigt kan jag säga, det Rikets Ständer ej yttrat några andra. Jag vet väl, att grundlagorna tillerkänna Regeringen rättigheten att till och med förkasta ett Rikets Ständers beslut. Men är det då endast inom den juridiska rättens område, en bildad nations styrelse och ombud böra stanna, och: finnes ej för dem en högre och ädlare rätt? Om man åbersepar blott den kalla bokstafven, får man då förgäta det Ständerna, å sin sida, äfven hafva rätt att vägra statsanslag, ja att till och med afslå den? Men huru skulle man bedöma dem, om de utöfvade denna riättighet i bela dess vidd ?-Man har sett, huru de blifvit tadlade för det de icke bifallit allt hvad som fordrats, man har förebrått dem, att de vågat göra en och annan obetydlig inskränkning, man har sagt, alt det skedde af fiendtlighet mot styrelsen, ja mot sjelfva Stats-chefen, och likväl visar öfversigten af budgeten, att denna icke blifvit i allmänhet minskad, utan tvertom betydligt ökad vid denna Riksdag, så väl som vid de föregående, och Ständerna hafva, under den nyuppfunna titeln af Extra Statsregiering, beviljat en summa hvarå blotta räntan skulle för everldeliga tider öka hufvudtitlarnas belopp med ungefär 300,000 R:dr — Och det är dessa Ständer, hvilkas minsta önskuingar man motverkat, som sedergällt denna afvoghet med nya uppoffringar af folkets knappa skärf; det är dem man anklagar, för att hysa förhatliga afsigter mot Konung och Fädernesland! ! ! Af alla Stånd gifves det likväl intet, på hvilket man så ymnigt slösat beskyllningar, smädelser och förebråelser, som på vårt. — Vi vilja med un möta dem. Vi halva. som nogsamt är kändt, re: än någon af våra Medständer, yrkat en bättre hushållning med statsmedlen, och velat införa en större sparsamhet dermed. ÖOrssken är den lätt förklarliga, att vi mest äro vande vid egen sparsarchet, och således tro oss befogade att mest kunna fordra den ar andra; att vi hafva de minsta tillgångarna, och