direkt kan inhemtas — huru publiken funnit det el ler det? När han deremot med bestämd och myn dig ton försäkrar, att en sak är så eller så, bela star han sig icke då med ansvaret för det möjliger motsatta förhållandet och är han ej skuld till, on en mindre skeft och mindre ensidigt seende betrak tar hans favoriter strängare och noggrannare, än har eljest skulle gjort? Det är publikens och hvarje in divids obestridliga rätt, att tycka om eller icke tyck: om en sak; men när man uppträder och förkunnar att saken verkligen är så eller så, är man då ickt skyldig att förstå den, att kunna försvara sitt omdö me, och, om han det ej kan, att bära domslutet: ansverighet ? (Slutet följer.) — —R—LL Stor vatltenkonst; en ny Petrus. Hvar och en vet, att ett af de svåraste pro: blemer för menniskans begär att beherrska elementerna och som alltsedan anno mundi I hit: tills varit olöst, är det att gå på vattnet. Denna stora uppfinning har nu imedlertid blifvi gjord af en redan förut såsom tusenkonstnär be kant person, Hr Löjtnanten Knut Wenne Höö kenberg, som till mångas förvåning redan ett pa aftnar på försök vandrat ut på Mälaren, utanföi Riddarholmen, och en af de följande aftnarne söges ämna att företaga en promenad under Norrbro, till ett litet divertissemang för alla dem, som tills vidare nöja sig med att spatsera ofvanpå densamma. Saken låter otrolig, men är dock sann. Han begagnar härtill så kallade vattenskidor eller tvenne smala båtar af 6 å 7 alnars längd och 4 tums bredd, spetsiga åt ändarne, samt en staf eller åra, hvarmed han skjuter sig fram och kör cceh vänder efter behag. Företaget är ännu i sin barndom, men är icke det minsta farligt, bara man håller balansen; och som ingen kan neka, att en promenad på rena, klara vattenytan innebär någonting pikant och romantiskt, bör man hoppas, att ideen snart vinner rekommendation hos det täcka könet, så att man kanske innan hösten får se åtskilliga vattenpartier till fots på den täcka Djurgårdsbrunnsviken, till Lidingön, m. m. Men ej nog med dessa experimenter på vattnet. Man gör äfven under vattnet det som är värre. Detta sker med den Fahnehjelmska dyk-apparaten. Sålunda går en dermed försedd person ned under vattenytan; en åskådare tar en kortlek, beser ett kort deri och skickar ned kortleken, hvarefter — dykaren tar rätt på kortet, menar ni! Nej tack, han begifver sig bort en stund, fånsar en fisk, och låter denne taga ut kortet samt komma upp, hållande detsamma i munnen. Vill man sedan sälta ett märke på fisken och åter skicka ned den, för att få den tillbaka stekt, så har han, undervattens-menniskan, heller insenting deremot. Och detta är ändå blott en vf de många vatlenkonsterna, som vi ej hinna ippräkna.