direkt kan inhemtas — huru publiken funnit det el
ler det? När han deremot med bestämd och myn
dig ton försäkrar, att en sak är så eller så, bela
star han sig icke då med ansvaret för det möjliger
motsatta förhållandet och är han ej skuld till, on
en mindre skeft och mindre ensidigt seende betrak
tar hans favoriter strängare och noggrannare, än har
eljest skulle gjort? Det är publikens och hvarje in
divids obestridliga rätt, att tycka om eller icke tyck:
om en sak; men när man uppträder och förkunnar
att saken verkligen är så eller så, är man då ickt
skyldig att förstå den, att kunna försvara sitt omdö
me, och, om han det ej kan, att bära domslutet:
ansverighet ? (Slutet följer.)
— —R—LL
Stor vatltenkonst; en ny Petrus.
Hvar och en vet, att ett af de svåraste pro:
blemer för menniskans begär att beherrska ele-
menterna och som alltsedan anno mundi I hit:
tills varit olöst, är det att gå på vattnet. Den-
na stora uppfinning har nu imedlertid blifvi
gjord af en redan förut såsom tusenkonstnär be
kant person, Hr Löjtnanten Knut Wenne Höö
kenberg, som till mångas förvåning redan ett pa
aftnar på försök vandrat ut på Mälaren, utanföi
Riddarholmen, och en af de följande aftnarne
söges ämna att företaga en promenad under
Norrbro, till ett litet divertissemang för alla
dem, som tills vidare nöja sig med att spatsera
ofvanpå densamma. Saken låter otrolig, men är
dock sann. Han begagnar härtill så kallade
vattenskidor eller tvenne smala båtar af 6 å 7
alnars längd och 4 tums bredd, spetsiga åt än-
darne, samt en staf eller åra, hvarmed han skju-
ter sig fram och kör cceh vänder efter behag.
Företaget är ännu i sin barndom, men är icke
det minsta farligt, bara man håller balansen;
och som ingen kan neka, att en promenad på
rena, klara vattenytan innebär någonting pikant
och romantiskt, bör man hoppas, att ideen snart
vinner rekommendation hos det täcka könet, så
att man kanske innan hösten får se åtskilliga vat-
tenpartier till fots på den täcka Djurgårdsbrunns-
viken, till Lidingön, m. m. Men ej nog med
dessa experimenter på vattnet. Man gör äfven
under vattnet det som är värre. Detta sker
med den Fahnehjelmska dyk-apparaten. Sålun-
da går en dermed försedd person ned under
vattenytan; en åskådare tar en kortlek, beser
ett kort deri och skickar ned kortleken, hvar-
efter — dykaren tar rätt på kortet, menar ni!
Nej tack, han begifver sig bort en stund, fån-
sar en fisk, och låter denne taga ut kortet samt
komma upp, hållande detsamma i munnen. Vill
man sedan sälta ett märke på fisken och åter
skicka ned den, för att få den tillbaka stekt,
så har han, undervattens-menniskan, heller in-
senting deremot. Och detta är ändå blott en
vf de många vatlenkonsterna, som vi ej hinna
ippräkna.