digare rösten? Vidare, månne icke denna röst be köfver utveckling, ej blott den tekniska, att kunns rätt sjunga noten och träffa intervallerna, ja,.til och med icke blott den mekaniska färdigheten, at göra broderier, utan äfven denna högre färdighet som jag skulle vilja sammanfatta uuder det gemen: samma namnet: deklamation, och sem för sångaren är detsamma, som för den dramatiska skådespelarer förmågan att uppfatta rollens karakter, att genomskåda kompositörens mering att intränga i han: anda och återgifva den så fullständigt som möjligt rent, jemnt, lugnt, flärdfritt, ja, någon gång till och med att upplyfta och idealisera den? Man har, ef ter hvad jag trott mig finna, i sednare tider velat beteckna detta med en temligen oegentlig och ofullständig term, då man kallat den känsla. Jag till står, att jag är utledsen vid detta, som jag tycker mig finna i sednare åren alldeles missbrukade ord som jag skulle ville hålla vad cm, att icke hvar hundrade begriper af dem, som nu begagnar det i tid och otid, och hvilket ord jag skulle föreslå at! man lät hvila ut några år, till dess det får hemta sig något, eller till dess de, som nyttja det, kunna lära sig förstå hvad det vill säga, eller de, om hvilka det nyttjas, hinna förvärfva någon. Men äfven om man vill låta det blifva vid detta ord, frågar jag: r känslan svaghet? Ar hon skrik? Ar hon än hviskning, än tjutande, än darrning på rösten? Är bon affektation och effektsökeri? Ärhon icke tvertom denna hemliga trollkraft, som sätter själens strängar i rörelse, som genomglödgar hela väsendet, som genomgår dess innersta djup och dess yttersta fibrer, samt från den sålunda genomvärmda själen elektriskt meddelar sig åt andra själar, i stånd, att deraf fattas och värmas, och för hvilken ingen regel gifves och inga termometergrader kunna bestämmas? Äro verkligen alla åhörare mäktiga af ett sådant emottagande? Och denna känsla, som kan finnas hos ganska olika qvalificerade individer, yttrar hon sig lika hos alla, hos styrkan och svagheten, eller lika i alla situationer i kärlekens halfrädda hviskDing, i sorgens förstämning, i förtviflans dysterhet, i bönens fromma ödmjukhet? Gäller icke äfven här en äldre tänkares jemförelse, att det mjuka blyet smälter och kallnar tio gånger, medan det fasta jernet en enda gång genomvärmes? Och den estetiske domaren, har han verkligen icke några åligganden, dels lika med den juridiske, dels i ännu högre mening än han? Bör han icke för det första förstå något af det ämne, hvaröfver ban skrifver? Och fordra ej härtill eit allraminst flika ångvarigt och lika alv tigt studium af konsten, som för den förres af lagen? Gäller ej här Popes regel, att en liten kunskap är farlig, att man bör dricka djupt eller ock ej läppja på Pieridernas källa? Är det nog, för alt uppfatta en auktors, en målares, en tonsättares tanka, att kunna skrifva ett protokoll grammatikaliskt korrekt, sjunga med i en kör, spela ett litet stycke på fortepiano eller rita en blomma? Är icke denna lilla kunskap ofta sämre, än alldeles ingen, emedan den väcker sjelfförtroende och förleder att taga kännedom om en liten detalj för kännedomen om det hela? Bör ej den sanne kritikern döma med sakförstånd med rättvisa, utan personliga hänseenden ,)J utan fordom och utan förkärlek, och framför allt bör han hålla sig aflägsnad från denna föraktliga kotteri-inflytelse, som i våra dagar mer än någonsin börjat göra sig gällande, och som isynnerhet inom estetikens område börjat utöfva en nästan diktatorisk makt? Bör han icke vidare, ej som den juridiske domaren bunden af lagens stränga bokstaf, göra ett billigt afseende på vissa mildrande eller försvårande omständigheter, på ämnets svårighet, karakteren af det stycke och de partier, som skola skärskådas, men mest på anspråken? Ju mindre dessa äro, desto mildare kan han vara i sitt omdöme, ju tilltagsnare de äro, desto strängare bör han vara. Bör han icke isynnerhet vara sträng mot det affekterade, på effekt koketterande, det falska, skefva, febusiska, som framträder med fordran på att vara stort, mäktigt och beundransvärdt? Bör han ej frukta den farliga insinuationen af sitt eget, sina vänners och omgifningars tycken, smak och åsigter? Hvar och en har naturligtvis sin egen predominerande smak, som mer eller mindre hviskar till om dömet; men erfordras det ej, för att vara en god konstdomare, att sjelf hafva smak för det stora, ädla, upphöjda och klassiska, emedan man först då kan öfverskåda alla konstens olika slag, och om man icke kan lika mycket njuta af det lilla småtäcka, det fina, som den, hvars sinne är uteslutande fästadt dervid, förstår man ej bättre äfven detta än dess adept förstår det stora och öfverlägsna, liksom man från höjden bättre öfverskådar dalens djup och slättens platta yta, än man från dessas ståndpunkt får något sannt begrepp om bergets kolossala dimensioner? Utom denna allmänna öfversigt, löper man ej fara att bedöma det stora efter det lillas måttstock och någon gång att fördöma det derföre, att det ej låter mäta sig efter denna, samt att åter taga litenheten för storhet, krafternas brist för kraft, känslosamheten för känsla, affektionen för ömhet och ljufhet, vårdslösheten för genialitet, öfverdriften för öfverlägsenhet, o. s. v.? Behöfver man ändtligen ieke inse, att blott den är fullkomlig, som fullkomligt uppfyller sin pl:ts, som ej åtar sig någon annan, än den han kan fylla, och att en liten, men sann, förtjenst är bättre, än ett högt och misslyckadt anspråk? Om konstdomaren ej förstår detta, ej har dessa förberedande kunskaper, denna sanningskärlek och rättsinthet, gör han ej bättre, att icke upphäfva sig till domare, att helt enkelt referera huru han — och i frågan om sceniska eller musikaliska föreställningar. der allmänhetens tycke