digare rösten? Vidare, månne icke denna röst be
köfver utveckling, ej blott den tekniska, att kunns
rätt sjunga noten och träffa intervallerna, ja,.til
och med icke blott den mekaniska färdigheten, at
göra broderier, utan äfven denna högre färdighet
som jag skulle vilja sammanfatta uuder det gemen:
samma namnet: deklamation, och sem för sångaren
är detsamma, som för den dramatiska skådespelarer
förmågan att uppfatta rollens karakter, att genom-
skåda kompositörens mering att intränga i han:
anda och återgifva den så fullständigt som möjligt
rent, jemnt, lugnt, flärdfritt, ja, någon gång till och
med att upplyfta och idealisera den? Man har, ef
ter hvad jag trott mig finna, i sednare tider velat
beteckna detta med en temligen oegentlig och ofull-
ständig term, då man kallat den känsla. Jag till
står, att jag är utledsen vid detta, som jag tycker
mig finna i sednare åren alldeles missbrukade ord
som jag skulle ville hålla vad cm, att icke hvar
hundrade begriper af dem, som nu begagnar det i
tid och otid, och hvilket ord jag skulle föreslå at!
man lät hvila ut några år, till dess det får hemta
sig något, eller till dess de, som nyttja det, kunna
lära sig förstå hvad det vill säga, eller de, om hvilka
det nyttjas, hinna förvärfva någon. Men äfven om
man vill låta det blifva vid detta ord, frågar jag:
r känslan svaghet? Ar hon skrik? Ar hon än
hviskning, än tjutande, än darrning på rösten? Är
bon affektation och effektsökeri? Ärhon icke tvert-
om denna hemliga trollkraft, som sätter själens strän-
gar i rörelse, som genomglödgar hela väsendet, som
genomgår dess innersta djup och dess yttersta fi-
brer, samt från den sålunda genomvärmda själen
elektriskt meddelar sig åt andra själar, i stånd, att
deraf fattas och värmas, och för hvilken ingen regel
gifves och inga termometergrader kunna bestämmas?
Äro verkligen alla åhörare mäktiga af ett sådant
emottagande? Och denna känsla, som kan finnas
hos ganska olika qvalificerade individer, yttrar hon
sig lika hos alla, hos styrkan och svagheten, eller
lika i alla situationer i kärlekens halfrädda hvisk-
Ding, i sorgens förstämning, i förtviflans dysterhet, i
bönens fromma ödmjukhet? Gäller icke äfven här
en äldre tänkares jemförelse, att det mjuka blyet
smälter och kallnar tio gånger, medan det fasta
jernet en enda gång genomvärmes?
Och den estetiske domaren, har han verkligen icke
några åligganden, dels lika med den juridiske, dels
i ännu högre mening än han? Bör han icke för
det första förstå något af det ämne, hvaröfver ban
skrifver? Och fordra ej härtill eit allraminst flika
ångvarigt och lika alv tigt studium af konsten,
som för den förres af lagen? Gäller ej här Popes
regel, att en liten kunskap är farlig, att man bör
dricka djupt eller ock ej läppja på Pieridernas källa?
Är det nog, för alt uppfatta en auktors, en målares,
en tonsättares tanka, att kunna skrifva ett protokoll
grammatikaliskt korrekt, sjunga med i en kör, spela
ett litet stycke på fortepiano eller rita en blomma?
Är icke denna lilla kunskap ofta sämre, än alldeles
ingen, emedan den väcker sjelfförtroende och förle-
der att taga kännedom om en liten detalj för kän-
nedomen om det hela? Bör ej den sanne kritikern
döma med sakförstånd med rättvisa, utan personliga
hänseenden ,)J utan fordom och utan förkärlek, och
framför allt bör han hålla sig aflägsnad från denna
föraktliga kotteri-inflytelse, som i våra dagar mer
än någonsin börjat göra sig gällande, och som isyn-
nerhet inom estetikens område börjat utöfva en nä-
stan diktatorisk makt? Bör han icke vidare, ej som
den juridiske domaren bunden af lagens stränga bok-
staf, göra ett billigt afseende på vissa mildrande el-
ler försvårande omständigheter, på ämnets svårighet,
karakteren af det stycke och de partier, som skola
skärskådas, men mest på anspråken? Ju mindre
dessa äro, desto mildare kan han vara i sitt omdö-
me, ju tilltagsnare de äro, desto strängare bör han
vara. Bör han icke isynnerhet vara sträng mot det
affekterade, på effekt koketterande, det falska, skefva,
febusiska, som framträder med fordran på att vara
stort, mäktigt och beundransvärdt? Bör han ej
frukta den farliga insinuationen af sitt eget, sina
vänners och omgifningars tycken, smak och åsigter?
Hvar och en har naturligtvis sin egen predomine-
rande smak, som mer eller mindre hviskar till om
dömet; men erfordras det ej, för att vara en god
konstdomare, att sjelf hafva smak för det stora, äd-
la, upphöjda och klassiska, emedan man först då
kan öfverskåda alla konstens olika slag, och om
man icke kan lika mycket njuta af det lilla småtäc-
ka, det fina, som den, hvars sinne är uteslutande fä-
stadt dervid, förstår man ej bättre äfven detta än
dess adept förstår det stora och öfverlägsna, liksom
man från höjden bättre öfverskådar dalens djup och
slättens platta yta, än man från dessas ståndpunkt
får något sannt begrepp om bergets kolossala di-
mensioner? Utom denna allmänna öfversigt, löper
man ej fara att bedöma det stora efter det lillas mått-
stock och någon gång att fördöma det derföre, att
det ej låter mäta sig efter denna, samt att åter taga
litenheten för storhet, krafternas brist för kraft,
känslosamheten för känsla, affektionen för ömhet och
ljufhet, vårdslösheten för genialitet, öfverdriften för
öfverlägsenhet, o. s. v.? Behöfver man ändtligen
ieke inse, att blott den är fullkomlig, som fullkom-
ligt uppfyller sin pl:ts, som ej åtar sig någon an-
nan, än den han kan fylla, och att en liten, men
sann, förtjenst är bättre, än ett högt och misslyc-
kadt anspråk? Om konstdomaren ej förstår detta,
ej har dessa förberedande kunskaper, denna san-
ningskärlek och rättsinthet, gör han ej bättre, att
icke upphäfva sig till domare, att helt enkelt refe-
rera huru han — och i frågan om sceniska eller
musikaliska föreställningar. der allmänhetens tycke