djup blick i menniskelifvet, och de mustigaste reflektioner vexlades öfver ämnet. Man omtalade, hurusom merändels de fattige hade de flesta barnen och ventilerade just orsaken hvarföre Gud lät så ske, då baronen afbröt hela undersökningen i det han sade: att Gud så ställt saken, på det att bättre folk skulle få pigor och drängar — ett infall, som belönades med ett allmänt bifallsjubel. Friherrinnan smålog och hotade sin man med pekfingret. Du raillerar öfver allting, goda Jules, sade hon och baronen svarade: ja bästa Regina, hvad skall man göra, man bör taga lifvet muntert — han tryckte en kyss på fruns panna. Ack hvad friherrinnan är lycklig att ha en man, som är beständigt glad, hviskade en fru som satt bredvid henne— och så god som min Jules, tillade friherrinnan; ja, jag har visst orsak att tacka Gud. (Forts.) — —tt— (Insändt.) FÖRFATTARE-KALLELSEN (ETT OPOETISKT STYCKE PÅ YERS.) Prexeludium. — — —: Dum pudor, Imbellisque lyrez musa potens velat, el HorRATIUS. Hur menskan blir författare, Här nedan skall förklaradt blifva; En skrifver godt och starkt, en skrifver mattare, En temligt tjockt, en annan plattare, Det hör ej hit — jag talar blott om skrifva. — Mins du min läsare när du var sjutton år När skägget börja gro och hjertat börja picka, Hur grön du gjorde dig för hvarje vacker flicka? Du gömde som en skatt ett strå af hennes hår. Ja, ja, vid denna tid man skaldetankan får. Men tillstå det för mig, har du ej också skrifvit? Du rodnar, kors! beyvars: hvad är för ondt deri? Ej felet är så stort, men svårt att låta bli, Väl dig, Om större synd du aldrig har bedrifvit. Och oftast, gissar jag, din visa ej bief lång, De flesta pläga redan stranda På första rimmet, deras sång blir blott: kO dyrkade Amandaln