djup blick i menniskelifvet, och de mustigaste
reflektioner vexlades öfver ämnet. Man omta-
lade, hurusom merändels de fattige hade de fle-
sta barnen och ventilerade just orsaken hvarföre
Gud lät så ske, då baronen afbröt hela under-
sökningen i det han sade: att Gud så ställt sa-
ken, på det att bättre folk skulle få pigor och
drängar — ett infall, som belönades med ett all-
mänt bifallsjubel. Friherrinnan smålog och ho-
tade sin man med pekfingret. Du raillerar öfver
allting, goda Jules, sade hon och baronen svara-
de: ja bästa Regina, hvad skall man göra, man
bör taga lifvet muntert — han tryckte en kyss
på fruns panna. Ack hvad friherrinnan är lyck-
lig att ha en man, som är beständigt glad, hvi-
skade en fru som satt bredvid henne— och så
god som min Jules, tillade friherrinnan; ja, jag
har visst orsak att tacka Gud. (Forts.)
— —tt—
(Insändt.)
- FÖRFATTARE-KALLELSEN
(ETT OPOETISKT STYCKE PÅ YERS.)
Prexeludium.
— — —: Dum pudor,
Imbellisque lyrez musa potens velat, el
HorRATIUS.
Hur menskan blir författare,
Här nedan skall förklaradt blifva;
En skrifver godt och starkt, en skrifver mattare,
En temligt tjockt, en annan plattare,
Det hör ej hit — jag talar blott om skrifva. —
Mins du min läsare när du var sjutton år
När skägget börja gro och hjertat börja picka,
Hur grön du gjorde dig för hvarje vacker flicka?
Du gömde som en skatt ett strå af hennes hår.
Ja, ja, vid denna tid man skaldetankan får.
Men tillstå det för mig, har du ej också skrifvit?
Du rodnar, kors! beyvars: hvad är för ondt deri?
Ej felet är så stort, men svårt att låta bli,
Väl dig, Om större synd du aldrig har bedrifvit.
Och oftast, gissar jag, din visa ej bief lång,
De flesta pläga redan stranda
På första rimmet, deras sång
blir blott: kO dyrkade Amandaln