som icke är en stjerna af första storleken, och tid
ningarne förkunna oss, att, fastän de blygsamt ick
vilja gå publikens omdöme i förväg, kunna de lik
väl försäkra, att något sådant har den aldrig hör
förr. Nybörjaren tog fordom tvekande och rädd di
första vacklande stegen, och det var en gifven re
gel, att ju mer han tog dem med säkerhet och sjelf
förtröstan, desto kortare blef hans bana och dest
säkrare ledde hon honom till sitt mål: den evige
glömskan. Nu deremot födes man mästare, alldele:
i strid med den gamla regeln, som sade, att inyer
föddes dertill (nemo nasciuurt artijex), och man bör
jar precist på den punkten, der fordom några få ut
valde slutade. Här uppträder den ena eiter den an
dra, ju yngre, ju närmare barnåldern, desto bättre
och det utbasuras, att vi aldrig förr än i den ny
födda konstnären sett spel eller hört sång; han upp
tråder i komedien, i tragedien, i operetten, i storö
operan, på konsertsalen, och hvarje gång försäkras
att han var förträfflig, oförliknelig, att han aldri;
varit så hänförande, att allmänheten var utom sig a
förtjusning, 0. s. v. Jag tillstår uppriktigt, att al
denna förträfflighet, all denna förtjusning väckte mit
misstroende, att jag ej lätt kunde föreställa mig, de
naturen nu för tiden gick en alldeles omvänd ord
ning, det man alldeles ex tempore blef hvad för de
första erfordrade lyckliga anlag, och för det andra et
långvarigt studium, och jag befarade att konstdoma
renas öron, huru de än måtte vara bygda, likvä
icke voro fina, att hvad som hos dem var skarpt
var det åtminstone icke blicken, och att hvad slag:
smak, som hos dem fanns utbildad, det likväl e
var den estetiska smaken. Lik mången annan för
domsfull, stärkte jag mig sjelf dagligen allt mer
denna öfvertygelse och hade ej mod att pröfva des:
riktighet genom eget åskådande. Då blef på en gång
min öfvertygelse skakad i sin grundval. Jag inbjöd:
nemligen härom dagen att höra ett litet sångsällskap
bestående af omkring 20 personer, som företagit sig
att gifva ingenting mindre än Skapelsen. Man sade
mig på förhand, att det var utan pretention, så myc-
ket mer, som sällskapet bestod af endast unga med-
lemmar, som, hindrade af andra göromål, blott et!
par timmar i veckan kunde öfva sig i sång, hvilken
för dem var ett nöje, ej ett yrke, och jag. gick följ.
aktligen dit med ganska nedstämda anspråk. Huru
förvånad blef jag ej, att finna Haydns jätteverk väl
icke gifvet med fullkomlighet — ty att göra det,
vore att hafva hunnit konstens kulminations-punkt
— men likväl i allmänhet oklanderligt, i vissa så-
ker rätt väl, att ej allenast finna körerna gå med
jemnhet, såkerhet och uttryck, men att i denna lilla
samling få höra fem goda soloröster och deribland
synnerhet en tenor och tvenne basar, som äfven
för 30 å 40 år sedan gerna skulle emottagits vid
vär stora opera, och om de der icke blifvit de al-
dra första sujetterna, likväl kunnat värdigt ställa sig
vid dessas sida. Nå, tänkte jag, det är då möjligt
att tidehvarfvets konstodling icke allenast alstrat så
många anlag, utan äfven så brådstörtadt utbildat
dem, att man nu är konstnär och fulländad konst-
när vid 48 år, som man fordom på sin höjd var det
vid 30, och jag måste se de nya underverken. Man
gaf på stora theatern Norma, och jag beslöt att
höra henne. När jag, så sade jag till mig sjelf, kun-
de i ett enskildt sällskap af dilettanter få höra Ska-
pelsen så utförd, hvad bör jag då icke vänta af den
jemförelsevis så ytterst lätta Norma, gilven af vår
sångscens yppersta artister, dessa, som skola öfver-
träffa allt hvad fordom varit sedt och hördt. dessa,
till hvilka verser skrifvas och kompositioner dedi-
ceras, såsom man fordom gjorde till mecenater el-
ler författare, tonsättare och artister af mångårigt
Europeiskt rykte. Jag är väl icke serdeles kär i
Norma, och i allmänhet icke i hela den nyare kom-
ponist-skolan, hvilken jag är gammalmodig nog att
anse för en afart af konsten och smaken derföre,
som en periodisk förvillelse; men jag visste, att äf-
ven det lilla kan bli godt genom utförandet, liksom
t. ex. Förmente Prinsen blef ganska rolig genom
Hjortsberg, hvaremot den var ingenting utom ho-
nom, och jag beslöt således att gå dit.
(Forts. följer.)