nödvändigt taga kännedom om, och genomgå så
väl det nuvarande Konstitutionsutskottets öfver-
läggningar i detta ämne, som diskussionerna i
Riksstånden, för att göra sig reda, för hvilka in-
kast och anmärkningar mot den ena eller andra
iden blifvit på förhand framställda, godkända
eller undanröjda. Detta utgör redan för sig ett
godt stycke arbete, och att öka det ytterligare
med en lunta af kommitteöfverläggningar af kan-
ske ännu större vidd, kunde omöjligen tjena till
något enda ändamål.
Ett annat motskäl mot Kommitteen ligger deri,
att dess arbete betyder alldeles ingenting, om
det icke kommer till Ständerna i form af pro-
position från Regeringen. Att denna ämnar el-
ler vill afgifva en sådan, är icke troligt, och vi
förtänka icke Regeringen derför, emedan refor-
merandet af ett lands representation är ett af
de ämnen, som naturligtvis måste utgå ifrån fol-
ket sjelf, just derföre, att den är äfven en af de
få, och kanske den enda, der det icke är möj-
ligt, att tänka sig ett afslag från Regeringens
sida, om de fyra Stånden komma till enighet i
beslutet deröfver, emedan detta redan förutsät-
ter, att samhällsbehofvet och la force des choses i
den saken äro så starka, att ett längre motstånd
endast vore ett oförstånd af den svåraste, våd-
ligaste och fördömligaste art.
Detta hindrar visst icke styrelsen om den vill,
att framkomma med ett förslag; och det blir då
endast att taga i betraktande, huruvida ett så-
dant ginge så något nära in på folkets önsknin-
gar, att det kunde anses antagligt, eller om det
endast vore gjordt för syns skull, för att kunna
säga, att Regeringen äfven å sin sida gjort något,
och att det vore representationens fel, som ej
ville antaga hvadhelst den proponerade. I hvil-
ketdera fallet som helst är det likväl klart, att
ingenting hindrar regeringen att afgifva en pro-
position likaväl, antingen en kommitt sutit eller
icke; och alt den äger precist samma tillgång
som det kommande KonstitutionsUtskottet, till
de ofvanrämnda förslagen och diskussionerna.
Hur man således vänder frågan, så lärer vårt
ofvanstående uttryck besannas, att det låge en
viss grad af löjlighet uti att nu gå in på den
motion, för hvilken Hr Rydin framstått såsom
upphofsman, och om den hedervärde riksdags-
mannens kalkbrukshus icke hängde bättre ihop
in detta förslag, så vore de som bodde i dem,
utt beklaga.