den föreslagna åtgärden vore den financiella för skattkammaren. Huru tror väl läsaren, att denna så väl uttänkta plan mottogs af Tories? Jo, precist på samma sätt, som förslagen om nedsättning i en del af de prohibitiva skyddstullarna hos oss, under innevarande riksdag. Först upphäfdes ett ofantligt skrik att alla de Engelska kolonierna i Westindien skulle blifva i grund ruinerade, i fall socker från Brasilien och Cuba finge täfla med det Westindiska på Engelska marknaden, ehuru det ingalunda var fråga om att beröfva idet Westindiska en lämplig skyddstull emot det främmande. Sedermera togo Tories på sig skepnaden af menniskovänner; de ömmade på det aldrahögsta, kan tänka, för slafvarne, sedan de förut med händer och fötter stridt emot deras emancipation på de Engelska öarna i Westindien. I fall tullen på socker nedsattes, så skulle produktionen af denna vara i Brasilien och på Cuba blifva så fördelaktig, att slafhandeln derigenom befurdrades! De gode Tories råkade dock i sitt nit för prohibitivsystemet att förbise, att om ej Engelsmännen taga det genom slafarbete producerade sockret, så göra andra nationer det, och att det således icke är möjligt för England ensamt, att genom prohibitioner emet dylikt socker förekomma slafveri i länder, som icke stå under Englands lydnad. Allt deras rop om slafhandelns gynnande genom en förändrad lagstiftning i afseende på sockertullen, är således endast hugg i vädret. Af alla de tal vi läst i denna vidlyftiga debatt, hvilken upptager tillsammanräknadt åtminstone trenne hela nuramer af Times, finnes i vårt tycke intet, som så klart och bindande vederlägger Tories alla svepskäl, som krigsministern Hr Maceaulays, och det är derföre som vi valt att meddela detsamma. Han yttrade sig på följande sätt: Han hade icke ämnat taga del i debatten. Han skulle gerna hafva låtit de allmänna grundsatserna för de åtgärder, regeringen föreslagit, hvila på den så utmärkt klara och vältaliga utveckling, som hans ädle vän här bredvid honom (Lord John Russell) framstälst Fredags natt, och detaljfrågorna skulle han med lika nöje bafva lemnat åt sina hedervärda vänner, skattkammar-kanslern och presidenten för handels-departementet samt de andra herrar, hvilkas nära kännedom af landets handelsoch manufakturintressen satte dem i stånd att behandla dylika frågor med en förmåga och en autoritet, som talaren icke kunde göra anspråk på. Men det var omöjligt åför honom, att helt och hållet iakttaga tystnad, efStersom en allusion skett på honom. Han ville förÅsöka, att så moderat och utan passion, som det stod di bans förmåga, framställa de skäl, hvarföre han på samvete vore öfvertygad derom, att en person, som begagnat sin ställning och den förmåga, som kunde dhafva fallit på hans lott, samt gjort nigra bemöådanden och uppoffringar, för att från vår lag-codex utplåna slafveriets skamfläck, kunde med heder och utan inkonseqvens understödja de åtgärder, regerinigen föreslagit. Man förebrådde talaren och dem, lisom hyste samma åsigter som han, att de öfvergifvit en gång bekända grundsatser. Han bade försökt. dom möjligt, att upptäcka den grundsats, han beskylldes för att hafva våldfört; han hade lyssnat till tal. han hade läst tidningar, han hade begrundait den ädle lordens, ledamoten för Liverpool (Sandons) resoHution, utan att kunna upptäcka den stora grundsats af morelitet och mensklighet, som den sidan af Huifset, talaren tillhörde, beskylldes för att öfverträda. Han beklagade sig icke öfver den resolution, som åblifsit lagd på bordet; det var en ganska väl uttänkt parti-manöver (hör); men den innehöll ingen åframställning af några stora moraliska grundsatser; idet var ett skickligt sammansatt parti-förslag, som ihade till ändamål att skaffa undan kronans närvafine rådgifvare, utan att förbinda deras efterträdare till något visst handlingssätt. (Hör, hör.) Han såg i detta förslag ingenting, som kunde hindra. hvad han lifiigt hoppades skulle inträffa — att de, isom nu voro i opposition emot ministrarne, en vacÅker dag kunde komma ned och framlägga precist Isamma förslag för Huset, som skattkammar-kanslern Ånu framställt. Men hvarest fans väl den moraliska Lilag eller grundsats. som talaren och hans vänner beskylldes för att öfverträda? Var det en moralisk Hag, att vi icke skulle köpa eller förtära någon produkt, som blifvit frambragt genom slaf-arbete. Agde vi fullkomlig frihet att nyttja bomull, tobak eller kaffe från plantager, der slaf-arbetet varit användt, Ifoeh var det endast otillåtet att begagna främmande åsocker? Men äfven med afseende på denna sed nare artikel. så var icke ifrarnes mening, att utestänga den från en betydlig del af Brittiska riket — -idet var icke afsigten, att neka dess begagnande af iCanadenserne, af foket på Goda hoppsudden, nej, lBicke ens af Vestindieboerne sjelfve. (Hör, hör.) iHvad var det då för en moral-princip, för en stor ffallmän lag för menskligheten, som tillät en person, fatt bära bomull från en slafkoloni på sina fötter, Simen förböd honom att stoppa socker från en slafIkoloni i sin mun? — som tillät honom att röka tonon och dricka kaffe från en slafkoloni, men förböd lihonom att deri lägga utländskt socker? — som tilKlä honom att på Newfoundland nyttja socker från jen slafkoloni, men icke att göra det i Yorkshire och Lancashire? Talaren trodde verkligen, att det 1å