den föreslagna åtgärden vore den financiella för
skattkammaren.
Huru tror väl läsaren, att denna så väl ut-
tänkta plan mottogs af Tories? Jo, precist på
samma sätt, som förslagen om nedsättning i en
del af de prohibitiva skyddstullarna hos oss, un-
der innevarande riksdag. Först upphäfdes ett
ofantligt skrik att alla de Engelska kolonierna i
Westindien skulle blifva i grund ruinerade, i
fall socker från Brasilien och Cuba finge täfla
med det Westindiska på Engelska marknaden,
ehuru det ingalunda var fråga om att beröfva
idet Westindiska en lämplig skyddstull emot det
främmande. Sedermera togo Tories på sig skep-
naden af menniskovänner; de ömmade på det
aldrahögsta, kan tänka, för slafvarne, sedan de
förut med händer och fötter stridt emot deras
emancipation på de Engelska öarna i Westin-
dien. I fall tullen på socker nedsattes, så skulle
produktionen af denna vara i Brasilien och på
Cuba blifva så fördelaktig, att slafhandeln deri-
genom befurdrades! De gode Tories råkade dock
i sitt nit för prohibitivsystemet att förbise, att
om ej Engelsmännen taga det genom slafarbete
producerade sockret, så göra andra nationer det,
och att det således icke är möjligt för England en-
samt, att genom prohibitioner emet dylikt soc-
ker förekomma slafveri i länder, som icke stå
under Englands lydnad. Allt deras rop om
slafhandelns gynnande genom en förändrad lag-
stiftning i afseende på sockertullen, är således
endast hugg i vädret. Af alla de tal vi läst i
denna vidlyftiga debatt, hvilken upptager till-
sammanräknadt åtminstone trenne hela nuramer
af Times, finnes i vårt tycke intet, som så klart
och bindande vederlägger Tories alla svepskäl,
som krigsministern Hr Maceaulays, och det är
derföre som vi valt att meddela detsamma. Han
yttrade sig på följande sätt:
Han hade icke ämnat taga del i debatten. Han
skulle gerna hafva låtit de allmänna grundsatserna
för de åtgärder, regeringen föreslagit, hvila på den
så utmärkt klara och vältaliga utveckling, som hans
ädle vän här bredvid honom (Lord John Russell)
framstälst Fredags natt, och detaljfrågorna skulle han
med lika nöje bafva lemnat åt sina hedervärda vän-
ner, skattkammar-kanslern och presidenten för han-
dels-departementet samt de andra herrar, hvilkas
nära kännedom af landets handels- och manufaktur-
intressen satte dem i stånd att behandla dylika frå-
gor med en förmåga och en autoritet, som talaren
icke kunde göra anspråk på. Men det var omöjligt
åför honom, att helt och hållet iakttaga tystnad, ef-
Stersom en allusion skett på honom. Han ville för-
Åsöka, att så moderat och utan passion, som det stod
di bans förmåga, framställa de skäl, hvarföre han på
samvete vore öfvertygad derom, att en person, som
begagnat sin ställning och den förmåga, som kunde
dhafva fallit på hans lott, samt gjort nigra bemö-
ådanden och uppoffringar, för att från vår lag-codex
utplåna slafveriets skamfläck, kunde med heder och
utan inkonseqvens understödja de åtgärder, regerin-
igen föreslagit. Man förebrådde talaren och dem,
lisom hyste samma åsigter som han, att de öfvergifvit
en gång bekända grundsatser. Han bade försökt.
dom möjligt, att upptäcka den grundsats, han beskyll-
des för att hafva våldfört; han hade lyssnat till tal.
han hade läst tidningar, han hade begrundait den
ädle lordens, ledamoten för Liverpool (Sandons) reso-
Hution, utan att kunna upptäcka den stora grundsats
af morelitet och mensklighet, som den sidan af Hu-
ifset, talaren tillhörde, beskylldes för att öfverträda.
Han beklagade sig icke öfver den resolution, som
åblifsit lagd på bordet; det var en ganska väl ut-
tänkt parti-manöver (hör); men den innehöll ingen
åframställning af några stora moraliska grundsatser;
idet var ett skickligt sammansatt parti-förslag, som
ihade till ändamål att skaffa undan kronans närva-
fine rådgifvare, utan att förbinda deras efterträ-
dare till något visst handlingssätt. (Hör, hör.) Han
såg i detta förslag ingenting, som kunde hindra.
hvad han lifiigt hoppades skulle inträffa — att de,
isom nu voro i opposition emot ministrarne, en vac-
Åker dag kunde komma ned och framlägga precist
Isamma förslag för Huset, som skattkammar-kanslern
Ånu framställt. Men hvarest fans väl den moraliska
Lilag eller grundsats. som talaren och hans vänner
beskylldes för att öfverträda? Var det en moralisk
Hag, att vi icke skulle köpa eller förtära någon pro-
dukt, som blifvit frambragt genom slaf-arbete. Agde
vi fullkomlig frihet att nyttja bomull, tobak eller
kaffe från plantager, der slaf-arbetet varit användt,
Ifoeh var det endast otillåtet att begagna främmande
åsocker? Men äfven med afseende på denna sed
nare artikel. så var icke ifrarnes mening, att ute-
stänga den från en betydlig del af Brittiska riket —
-idet var icke afsigten, att neka dess begagnande af
iCanadenserne, af foket på Goda hoppsudden, nej,
lBicke ens af Vestindieboerne sjelfve. (Hör, hör.)
iHvad var det då för en moral-princip, för en stor
ffallmän lag för menskligheten, som tillät en person,
fatt bära bomull från en slafkoloni på sina fötter,
Simen förböd honom att stoppa socker från en slaf-
Ikoloni i sin mun? — som tillät honom att röka to-
non och dricka kaffe från en slafkoloni, men förböd
lihonom att deri lägga utländskt socker? — som til-
Klä honom att på Newfoundland nyttja socker från
jen slafkoloni, men icke att göra det i Yorkshire
och Lancashire? Talaren trodde verkligen, att det
1å