ech isymnerhet romanlitteratur erbjuder en grund-
ligare och åskådligare kännedom af detta sällsam-
ma folks seder och känslodaning, än någon annan
del af deras litteratur. Kinesen tänker, känner,
skrifver och handlar nemligen endast som Kines,
och sålunda blir detta besynnerliga folks vitterhet,
äfven alla poetiska egenskaper oberäknade, redan
derigenom af stort intresse för utlänningen, emedan
hon är det fullständigaste, om också något trång-
bröstade, aftrycket af den nationella existensen.
Denna förtjenst måste man jemväl medgifva närva-
rande roman, som handlar om den olyekliga fröken
Keaou Lwan Wang. Allt deruti är äkta kinesiskt,
och om man också någon gång förvånas öfver det
enkelt sköna uttrycket, den poetiska känslan i de
inflätade verserna, framställningens finhet och tra-
siska pathos, så måste man lika ofta le åt den
halft barnsliga, halft gubbaktiga naiviteten, den na-
tionella stelheten i många situationer och det om
porseläns-dockorna erinrande tokroliga pladder, som
här och der förefaller; och man begriper ej huru
så alldeles heterogena ämnen kunna stå tillsammans
i denna groteska blandning. Berättelsen är hemtad
ur elfte bandet af: oKin Koo Kee Kwan, (märk-
värdiga iakttagelser från nyare tider), och det torde
vara svårt att rangera verket under någon egentlig
klass, emedan det hvarken är skrifvet i den klas-
siska stilen eller i mandarinspråket, utan i den
halft eller barbariskt klassiskan. Örfversättaren
rådfrågade någre af Söen Sang, eller lärarne, men
äfven den talangfullaste af dem, som öfversatt Esops
fabler på Kinesiska, invecklade honom endast i än
djupare svårigheter. Han meddelade öfversättaren
bräddglosor till de vigtigaste ställena, men ty värr
var den förklaring han gaf i går alldeles olika den
han gaf i dag, och om man anmärkte denna in-
konseqvens, plågade han endast svara, att hvar och
en brukade låsa den Kinestska poesien på sitt eget
sätt, således quot homines tot senltenlie, så många