till borgen i Anundsjö? Nej! Jag kommer att fara på vidden, svarade Olof: Hvarest då? Jo! genmälte Olof, jag har slagit ihjäl mina barn: Erik Olöfson intogs af fasa och sade sig ej vilja tro det, då Olof sade satt han slagit ihjäl dem; emedan han icke hade något att ge dem att äta och ;icke: ville se dem svälta. Olof kastade sig derefter framstupa på goifvet och ropade: gå efter en karl som följer mig till fjerdingsmanen. Erik Olofson förskräcktes och gick efter ett par af grannarne, vid hvilkas tillkomst Olof syntes bedröfvad och svarade icke på hvad som frågades, förrän grannarne, som icke ville tro saxen, frågade: hvarföre skall du gå och skräma oss,, då Olof Christofferson svarade: Nog skolen J få tro, att det skall vara sannt som intet (lika mycket sannt som icke sannt), bad att de skulle taga vara på honom, samt framräckte sjelf sina händer för att låta bindas. Olof klagade tillika öfver hunger, osh fick litet att äta. Sedan de bundit honom gingo de hem till Olof Christoffersons stuga för att förvissa sig om sanningen af hvad han berättat. Dit anlände, funBo de barnen simmande i blod uti deras säng, och då de närmare undersökte husets tillstånd, fanns der endast ungefär 4 mark mjöl af ofvannämnde dåliga beskaffenhet. De återvände derefter hem och förde Olof till fjerdinsmannen och länsmannen, derunder han visade sig nedslagen och gret, men liknöjd för sitt blifvande öde. Den arma hustrun, som under hemvägen fick höra talas om att den rysliga händelsen skulle hafva passerat, återkom icke förrän påföljande Måndag den 4 Juni till den tomas stugan, der hon icke mera fann hvarken sin man eller sina barn. Olof Christofferson inställdes vid Själevads Häradsrätt den 46 sistl. Juli, der äfven hustrun Anna Jonsdotter var tillstädes. Då de finge se hvarandra utbrusto de båda i tårar. Deras tillstånd väckte en djup och allmän rörelse. Olof bekände lika uppriktigt hvad här blifvit berättadt. Väl syntes han dyster och sluten samt föga böjd för att tala, men han förklarade dock, att han alltid hållit af sin bustru och sina barn, och älskat dem alla lika mycket. Hustrun bejakade detta under den högsta smärta och sade att han aldrig för henne visat sig utmärkt svårmodig eller beröfvad sitt förstånds bruk, ej heller låtit henne veta att :han umgicks med tankan att mörda sig sjelf eller barnen. Hon förklarade äfven att han aldrig visat sig vara mordisk eller grym eller af ett vildt sinnelag. I mera välmående dagar för många år tillbaka, hade han brukat, såsom hon uttryckte sig, supa på färdevagar, men på sednare år hade han sällan supit bränvin, hvilket, i anseende till deras fattigdom, endast för någon gång funnits i huset. Alla dessa förhållanden intygades äfven af afhörde vittnen och grannar. Då omsider allmänna åklagaren inför domstoler och Häradsrätten, mot Olof åberopade 44 kap. 18 Missgerningsbalken, förklarade denne att han, om han biefve dömd till dödsstraff, önskade att heldre undergå detsamma, än att helafsin lifstid förvaras på fästning. Häradsrätten dömde honom derefter, med åberopande af 17 kap. 36 Rättegångsbalken, 14 kap. 1 S, 12 kap. 2 Missgerningsbalken, att mista högra hand, halshuggas och steglas. Svea Hofrätt ansåg den frågan böra utredas, huruvida Olof Christoffersson vid föröfvandet af omförmälde onaturliga gerning varituti sådan sinnesbeskaffenhet att gerningen kunde tillräknas honom, bvarföre Hofrätten anmodade Sundhetskollegium att infordra vederbörande läkares yttrande deröfver och sedan meddela ett på vetenskapliga grunder byggdt utlåtande. Sundhetskollegium infordrade derföre yttrande af Provinciailäkarer Assessor Hedlund, hvilken med Olof i länsfängelset anställt flera förhör, och derom bland annat yttrar: att Olofs närvarande själstillstånd är bedröfligare än allt annat, i thy att samvetsqval och oro förfölja honom oupphörligt och förbittra hvarje minut af lifvet, hvilket ock ganska väl märkes på hans dystra sinnesbeskaffenhet och de ständigt tårade ögonen, samt slutligen att han med resignation, ånger och bön gick sitt välförtjenta straff till mötes. Sedan bemälte läkare derefter ur en vetenskaplig synpunkt redogjordt för sina åsigter, gör han den slutföljd, att Olof Christoffersson, aunder verkställandet af den mordgerning, hvarföre han är till döden dömd, varit i saknad af fysisk fribet och sjelfbestämningsförmåga och således ej mera berre af sin fria vilja, hvarigenom all tillräknelighet för honom bör upphäfvas.p Sundhetskollegium fann sig, med anledning af hvad ransakningen gifver vid handen, på de af Assessor Hedlund med serdeles fullständighet utvecklade vetenskapliga grunder, böra instämma i den af bonom yttrade åsigt. På grund af hvad Sundhetskollegium och ofvanbemälde läkare anfört, fann Hofrätten att, enär Olof Christoffersson icke kunde antagas hafva vid gerningens föröfvande varit i sådan sinnesförfattning att samma gerning honom lagligen må tillräknas, något ansvar i målet icke kunde Olof Christoffersson ådömas; men Hofrätten öfverlemnade åt vederbörande att om Olof Chriffersson taga sådan vård, att han icke vidare må vara för allmänna säkerheten vådlig. Utan tvifvel förekomma i denna sak sådana emständigheter, som rättvisligen kunnat föranleda till den olycekliges benådning; deremot kan man väl tveka att med Hofrätten meddela en frikännelse, grundad helt och hållet på intyget af en auktoritet, hvars utlåtande dels icke eger annan kraft, än domstolen: kan pröfva skäligt detsamma tillerkänna, och dels grundar sig på ett blott psykologiskt räsonemang. — ttiiltteme— Pastor Lindblom får med nådigt tillstånd tjenstgöre utan hinder af sitt utflyttnings-privilegium. sv: . Jr om EN då