ren. Jag tror någon ropar mammar, sade Bli
dås äldste gosse, hvilken, betagen af en omed.
veten ängslan, smög sig intill hennes bröst
Var inte -barnsligs, manade fadren -och yrkade
på att man skulle återvända till staden, mer
Blida, i hvars själ det hemska minnet af der
bortglömde hade vaknat, kände sig af en oemot:.
ståndlig kraft dragen till den klagande, och be
slöt att. hörsamma kallelsen; Hon vågade ej fö!
sin man yppa hvad som föregick inom henne.
men imedlertid föreslog hon, så lugnt hon kun-
de, en färd öfver sjön för att bese de olycklige
vansinniges hem, och ehuru hennes man gjorde
flera föreställningar deremot, så fortfor hon dock
i sitt yrkande, och slutligen befallde Ehrenfeldi
den medföljande betjenten att gå ned till stran.
den för att skaffa båt, som kunde föra honor
och hans fru öfver. Detta lyckades snart, bar
nen qvarlemnades så länge under tillsyn af be
tjenten, och båten strök med snabba årtag öfve:
fjerden.
Sången hade imedlertid tystnat, gallren ska
kades ej) Mera, och ett skenbart lugn rådde kring
det palats, der det halmkrönta vansinnet regerar
Ehrenfeldt och hans fru stego i land, och om:
gåfvos snart af dessa dagens spöken, hvilka blot!
skilja sig från naltens derigenom, att de förre
äro en kropp utan själ, då de sednare äro en
själ utan kropp. Instinktmessigt och under tyst-
nad framräckte de sina magra, knotiga händer
emot de ankommande för att tigga, hemskt till-
kännagifvande, att de materiella behofven gösz
sig gällande långt sedan andens upphört att erfaras.
Reglarne skötos undan, och Blida och Ehren-