Mmn((-1(srr—ttUj—— III
sinerne exequerade stycket med en ensemble
och känsla, som ingen gång förut i så hög grad
egt rum. Tonerne tystnade, och Ernst lade nä-
stan omedvetet sin arm kring Blidas smärta lif.
Hennes bjerta klappade högt, och då hon ej
kunde undgå att erfara, att Ernst kände det,
så utförde hon, som dock ej gjorde något försök
att ändra ställning, några löpningar med venstra
handen, : dels för att dölja sin förlägenhet, och
dels måhända för att hafva en slags förevändning,
att ej ännu stiga upp från instrumentet. Men
hufvudet vände hon bort, och då Ernst i en,
på sidoväggen hängande spegel upptäckte, att
tårar simmade i hennes ögon, fattade han ha-
stigt hennes hand, tryckte en eldkyss derpå och
törtade ut.
En lång tid förgick, utan att kommerserådets
erhöllo ringaste underrättelse om Ernst. Af or-
kel och tant var han snart glömd, och ehuru
Blida någon tid behöll hans bild i sitt bjerta,
så försvagades minnet af honom så småningom
äfven hos henne, och dertill bidrog måbända
förnämligast löjtnant Ehrenfeldts trägna upp:
vaktningar. Kommerserådets solida förmögenhet
oah stora anseende på börsen passade väl till-
sammans med Ehrenfeldts börd och briljanta
karrier, och inom några månader hade han och
Blida vexlat ringar. Men på sjelfva förlofnings-
dagen ville ödet att kommerserådets skulle få
den första underrättelsen om Ernst. Den öfver-
fördes genom allmänna tidningarne. Der stod,
att en ung Svensk, vid namn Ernst, synnerligen
hade utmärkt sig i flere bataljer emot Ryssarne,
dels genom den öma omvårdnad han visat de
blesserade, och dels genom den tapperhet han