Mmn((-1(srr—ttUj—— III sinerne exequerade stycket med en ensemble och känsla, som ingen gång förut i så hög grad egt rum. Tonerne tystnade, och Ernst lade nästan omedvetet sin arm kring Blidas smärta lif. Hennes bjerta klappade högt, och då hon ej kunde undgå att erfara, att Ernst kände det, så utförde hon, som dock ej gjorde något försök att ändra ställning, några löpningar med venstra handen, : dels för att dölja sin förlägenhet, och dels måhända för att hafva en slags förevändning, att ej ännu stiga upp från instrumentet. Men hufvudet vände hon bort, och då Ernst i en, på sidoväggen hängande spegel upptäckte, att tårar simmade i hennes ögon, fattade han hastigt hennes hand, tryckte en eldkyss derpå och törtade ut. En lång tid förgick, utan att kommerserådets erhöllo ringaste underrättelse om Ernst. Af orkel och tant var han snart glömd, och ehuru Blida någon tid behöll hans bild i sitt bjerta, så försvagades minnet af honom så småningom äfven hos henne, och dertill bidrog måbända förnämligast löjtnant Ehrenfeldts trägna upp: vaktningar. Kommerserådets solida förmögenhet oah stora anseende på börsen passade väl tillsammans med Ehrenfeldts börd och briljanta karrier, och inom några månader hade han och Blida vexlat ringar. Men på sjelfva förlofningsdagen ville ödet att kommerserådets skulle få den första underrättelsen om Ernst. Den öfverfördes genom allmänna tidningarne. Der stod, att en ung Svensk, vid namn Ernst, synnerligen hade utmärkt sig i flere bataljer emot Ryssarne, dels genom den öma omvårdnad han visat de blesserade, och dels genom den tapperhet han