känna det nya Germaniens författare, Heine, Mundi
Laube, Wienbarg. Månne han också känner de
samlas sedebeskrifvare, t. ex. Tacitus, en af dei
storartade Romareverldens republikaner? I hans bok
aDe moribus Germanie, 40 kap., säges: aiblan
denna folkrika nation (de hedniska Germanerne)
eförekommer högst sällan någon otrohet i äktenska
pet (således ingen fri kärlek). Den, som så pro
stituerar sig. vinner ingen tillgift, Recensenten
parentes: esåledes ingen fri kärlek, visar, att han
vid slutet som i början, förvexlar frihet med sjelfs
våld, kärlek med lusta, Eros och Anteros. Det lö
nar föga mödan, att ingå i diskussion med en per
son, som har så förvirrade begrepp: Jag har ocksi
blott gjort ofvan anförde citat, för att vända de
emot Recensenten sjelf, och ådagalägga, att det jus
bevisar misats:n af hvad han tror det bevisa
Bland de hedniska Germanerne nämligen egde na
turligtvis äktenskapet icke egenskapen af sakrament
ej heller dettas protestantiska modifikation. Ho
Germanerne ingingos äktenskapen fritt och upplös
jtes fritt, utan inblandning af kyrkan eller staten
det är hela hemligheten. Och när bland dessa ehed
I ningar resultatet blef, att äktenskapsbrott voro säll
I synte, hvarför skulle icke detta äfven vara falle
bland kristna? Hvad famijbandet beträtfar, så lä
I rer väl det, under en sådan form, vara lika starkt
som under en strängare. Detta band består väl huf
I vudsakligen i den inbördes kärleken emellan famil
jens medlemmar; och månne denna, af naturen ho
:menniskan nedlagda känsla sedan verldens skapels
undergått någon förändring, eller kan förmodas kom
ma att göra det hädanefter? månne dessa evig
grundvalar skola kunna rubbas genom förändrad
former inom det sociala lifvet.
På ett ställe utropar Recensenten: asåledes få v
då en obegränsad frihet till att vandra i mörkret
och leka blindbock med soubretter och grisetter!
Hvad beträffar friheten, att gå i mörkret, så tro:
jag icke, att Rec. behöfver mera deraf, än han re
dan eger och begagnar, och vidkommande återiger
leken med soubretter och grisetter, så vet jag ej
hvem som gifvit honom låf dertill, men ätminston
jär ej en sådan gifven i romanen. Hvar ech en
som aldrig så litet har tankarne med sig, lärer vä
I tvertom finna, att det är den leken, som i romaner
på det bestämdaste är förbjuden. På flere ställer
framstalles det lif, Rec. här menar i hela dess af.
skyvärda gestalt, och den, som ej uppfattar detta
måste hafva läst boken utan all möjlig reflexion.
Jag får bedja Rec., att citera ett enda ställe, son
jäfvar detta omdöme, men det torde bli bonom svårt
Jag har visserligen hört, att en och annan stött sig
vid scenen på Blåporten, men jag kan ej förstå a
hvad anledning. Visserligen medges, att framställ
ningssättet är oförbehållsamt, men jag skulle dock
tro, att ingen upplyst konstdomare skulle vilja ut.
döma densamma just för dess moraliska tendens
För dem orenorm är allting orent, och på det visei
skulle man väl kunna uppleta anstötliga ställen hos
verldens snart sagdt alla klassiska författare — Gö
the, Shakespeare, Jean Paul, Wieland, Moliere, m
fl., ja i sjelfva den Heliga Skrift finnas ju ställen
som en kavaljer på modet ej gerna sätter sig at
läsa upp i en te-cirkel, och dock lärer väl ingen
vilja kalla den boken immoralisk eller stötande.
Skulle en författare alltid hafva tankarne ängsligt fä-
stade på hvad den eller den fröken, den eller den
grefvinnan komme att säga om hvad han skref, så
blefve det väl ej stort bevändt med hans produkter.
Böckerne böra vara det eviga lifsens bröd — icke
tebröd åt några vissa förklenande kotterier.
Och nu till den anonyme Recensenten i Dagligt
Allehanda. Här finner man återigen på. att
a— — — der Kritikaster
Wenn er nicht weiss, so spasst — er.
Omdömena äro här, såsom vanligt, så slippriga,
att man knappast har ett enda ord att fästa sig vid.
Det är en vanlig metod hos nutidens recensionsfa-
brikanter, att orda vidt och bredt, men ändock icke
säga någonting. Men då för den underordnade me-
delmåttan detta är den enda utvägen, hvarigenom
den kan hålla sig någorlunda uppe, så är det icke
underligt att den begagnas.
Om men kunde draga någon slutsats af Rec:s or-
dande, så vore det den, att äfven han instämmer i
en förkastelsedom öfver ideen. Detta är visserligen
icke oväntadt, ty hvarföre skulle han, bättre än kam-
raterne, förmå att uppfatta den? Det har nu en
gång blifvit en jargon, att klandra den, men ganska
säkert är, att förr eller sednare vänder sig opinionen
om saken, och då få vi väl se, hvad min antagoni-
sterne hålla. Det är just under förutseende häraf,
som epitetet framtids blifvit tillagt romanen. Ögon-
blickets bifall eger i allmänhet ej mycket värde,
ehuru det kan ega retelse.
Äfven denne Recensent gör några omotiverade ut-
fall emot den artistiska benandlingen af ämnet. Jag
vet icke, hvarigenom Rec. dokumenterat sin egen
öfverlägsenhet och derpå grundade rättighet att dö-
ma, ock skulle väl vilja bedja om hans litterära me-
ritförteckning, för att i detta fall veta, hvad jag
rättar mig efter. Så aktningsvärdt och nyttigt konst-
domarekallet är, då det utöfvas af en man, som eger
varm konstkärlek, skarpsinnighet, oväld, oegennytta,
grundliga insigter och sjelfskapande förmåga inom
det fack, der hans kritiska panna rör sig, lika för-
derfligt blir det, om kritiken styres af egennyttiga
beräkningar, väld, småaktig afundsjuka, och ännu
rärre, om dertill kommer ljumhet för konsten, oför-
någa, att sjell alstra någonting dugiigt, sväfvande
omdöme och brist på lefvande kunskap. Det är icke
vär så mycket fråga om, i hvad mån konstnä-
ens öde är beroende af, huruvida hans domare
illhöra den ena eller andra kategorien, utan man
nåste i främsta rummet hafra afseende på sjelfva
konstens öde. Den, som behjertar detta, är en vär-
lig recensent, och gör han det rätt, så hafva ej hel-
er konstnärerne någonting att klaga. Väl kan det
ända, att det beröm, som nu tilldelas vissa utöf-
are af yrket, då ej blir så blomstrande, men också
letta kan ej lända dem till skada, ty konstnären
illfogas i grunden vida mera endt genom ett öfver-
Irifvet beröm, än ett öfverdrifvet klander, och den
arne konstnären har ännu aldrig önskat att bli
mm - a ÄRA LL RA AR