krångla sig in.
(Insändt.)
YTTERLIGARE OM DEN FRIA KARLEKEN.
(Slut från N:o 4292.)
Beträffande slutligen de svåra lyten recensenten
konstnäriskt afseende påbördar min roman, så ka:
jag rörande dem icke ingå i diskussionen, emeda
han icke det ringaste sökt att motivera sina omdö
men. Vill han, såsom det höfves en ärlig konst
domare, upprätta hvad han i sådant hänseende felat
så skall jag å min sida ej försumma att öppna e1
lugn diskussion, väl vetande, att omjag ejförmåd
de det, så vore jag ovärdig att utöfva den konst ja;
idkar.
eDie Kunst bleibt Kunst: wer sie nicht durchgedacht
Der darf sich keinen Känstler nennen.
Jag lemnar nu så länge Frejas recensent. oct
öfvergår till den i aCalmare läns och Öland
tidning, Afven han är en bland de många
som fått den fria kärlekens id hel och hållen :
vrångstrupen. Måhända härleda sig recensenten
fanatiska utfall emot sjelfva romanen egentligen frår
den felagtiga uppfattningen af ideen. Det är med
anledning häraf, som vi än en gång föras på betrak:
telser rörande denna och det sätt, hvarpå densam-
ma hos oss blifvit introducerad. Det kan då icke
vara ur vägen, att ge några vinkar om hur den böi
förstås. Dervid måste det dock stanna, ty det tor-
de säga sig sjelf, att det icke är möjligt, att i
en tidningsartikel fullkomligen utveckla den. Der-
till fordras en fullständig afhandling, och en sådan
skall icke uteblifva
Det är förut. nämndt, att det icke berott af mig,
att låta en sådan afhandling föregå romanen. I det
ännu otryckta aförsvaretv har jag imedlertid fåstat
uppmärksamheten på nödvändigheten deraf, och jag
tror mig ej hafva misstagit mig i min anmärkning
om den slitning i opinionen, hvilken skulle kunna
blifva en följd, om icke en theori först uppgjordes,
och ftivämpningar sedermera framställdes i en ro-
man. Låtom oss imedlertid se hvad förf. till cDet
går an tänkt om denna sak. I afseende härpå sä-
ger han neml. i det ofvanför omnämnde brefvet:
uförf. har förbisett hela min plan för sakens behand-
ling, som var, att til en början blott genom en
skildring, en tafla ur lifvet,, väcka allmänna upp-
märksamheten på ämnet och få alla menniskor att
tala och tänka deröfver, samt, sedan intresset sålun-
da kommit i spänning, gifva en afhandling, som då
först skulle omfattas med värme. Förf. tadlar den-
na marche, men utan skäl. Han ville att afhand-
lingen skulle gå förut c. Jag öfverlemnar till
tänkares bedömande, hvilkendera åsigten som var
den rättaste; imedlertid har jag i sakens nuvarande
skick intet annat att göra, än att förutskicka följan-
de observanda. Jag fäster mig då till en början vid
recensentens yttrande, att realiserandet af den fria
kärlekens ide leder till att kundergräfva familjlifvet,
all sedlighetsrot. Det förhåller sig dock alldeles
tvertom. Genom en bedröflig begreppförvirring har
man gjort upp för sig, att den fria kärleken går ut
på att få hvad man kallar cgärdet uppgifvet i alla
kärleksförhållanden. Vid närmare betraktande skall
man dock finna, att effekten blir alldeles den mot-
satta. Man torde härvid erinra sig katholikernes fa-
natiske utfall emot Luther, då han arbetade för en
friare form för ägtenskapet, hvilken äfven så till vi-
da vanns, att inom den reformerade kyrkan dess e-
genskap af sakramenrt blef upphäfd och ägtenska-
pens absoluta oupplöslighet förkastad. Det lärer väl
dock sedan den tiden mer än tillräckligt hafva be-
kräftat sig, att de farhågor man då hyste iafseende
på ägtenskapets förlorade ahelgd voro ogrundade.
En jemförelse emellan de ägtenskapliga förhållan-
derne i de katholska och protestantiska länderne kan
ju aldrig utfalla annorlunda, än till de sednares för-
del. Huru mycken inbördes trohet iakttages väl i
de katholska länderne emellan de ägta makarne?!
Har det icke i Frankrike och Italien t. ex. gått så
långt, att det till och med anses förödmjukande för
en fru, om hon icke äger någon amant eller cicis-
beo? och det är dock i dessa länder, som ägtenska-
pet företrädesvis kallas heligt.
Den fria kärlekens id in praxi åsyftar hufvud-
sakligen blow lättnad i äktenskapsskilnader. Det
är för mycket, som, talar för behofvet af denna re-
form, att den förr eller sednare måste gå igenom.
Det vore icke möjligt, att här uppräkna alla moti-
verna dertill, men för att blott i en enda punkt
visa, till hvilka missförhållanden de nu gällande äk-
tenskapslagarne verka, erinras derom, attäktenskaps-
skilnad tillåtes, när endera makarna kan öfverbevisas
om, att hafva begått vissa brott. Det är också det
vanligaste sättet, att få äktenskap upplöste, att en-
dera makan underkastar sig, att begå ett sådant
brott. ) Är nu ej detta, i moraliskt hänseende, att
abota ondt med hälften värre ?
Men låtom oss vidare höra Recensenten. Han
säger: aRedan i början af romanen visar sig Guido
) Såsom ett färskt exempel härpå kan anföras, att
vid en Häradsrätt i Skåne nyligen, under anhållan
om anteckning i protokollet, uppvistes ett kon-
trakt, upprättadt emellan ett par äkta makar, till
följe af hvilket den ena ar dem förband sig. att,
FRE — 2. af LAN