WALLACHIET. Rörande detta föga kända land ianehåller Allgemeine Zeitung en intressant korrespondensartikel, som väl icke angår dess aldra nyaste förhållanden, men dock ej äldre, än sedan den 25 Oktober år 41833. Den är af denna lydelse: Vi bade i Orsowa köpt oss en spjelvagn, ty ee Wallachiska åkdonen äro såsom barnvagnar, ej af ver två fot och fyra tum höga, och så korta och trånga, att knappt en enda menniska kan sitta deri, om han också, likasom vi, förer aldrig så litet saker med sig. På hela vagnen finns ej det minsta stycke jern. Naf och axlar — allt är af trä. Lika så fåfängt är att söka någon sorts metall på seltygen. Då vi på så sätt begifvit oss på vägen, funne vi slutligen floderna så upvsvällda att vattnet steg ända upp i vår stora vagn, och att vi således fingo skäl att lyckönska oss deröfver, att vi ej suto något lägre. Vår vagn gällde dock för ett utmärkt åkdon i Woallachiet. Man förespände den med åtta hästar och på svåra ställen ännu .dertill några buffeloxer. fmedlertid, der vägen så medgaf, gick resan i fort galopp, och under högljudda skri af postiljonerna, som suto på de små hästarna, och nästan vidrörde marken med sina långa ben. Denna högljuddhet titlkännagifver redan på långt afstånd den annalkande skjutsen, och när man far in på den inhägnade postgården, eller gästgifvaregården, stå redan nya hästar färdiga att förespänna. Regn föll ouppbörligt från bimlen, och min batt blef slutligen så genomblöt, att jag helt simpelt kastade den ifrån mig. För att i Krajova kunna få våra pelsar torkade, mäste vi skicka dem till en bagare, från hvilken vi fingo dem tillbaka, lika ett sorts bakverk, halft förbrända. I byarna kunde man hvarken få mat eller dryck, eller mattherberge, Sjelfva gästgifvaregårdarna äro eländiga hyttor eller egentligen hålor i jorden, täckta med qvistar. Hittills hade jag aldrig kunnat göra mig föreställning om ett sådant armod. SVi blefvo ej litet glade öfver att i Bucharest fin