uppskrämd ur sömnen, om jag tillfälligtvis öppnar läpparuva och ett andedrag sker genom munnen, hvaraf man ser, att sömnen och tillika med honom drömmen icke är en så fullständig frånvaro af vakande tiilståndet, att icke äfven en viss uppmärksamhet tillika inblandar sig på ens läge i förra tillståndet: äfvensom man också kan finna detta deraf, att de, hvilka aftonen förut hafva föresalt sig att uppstå tidigare än vanligt (såsom till en promenad) också uppvakna tidigare; äfvensom de förmodligen genom tornuret blifva uppväckta, hvilka alltså midt i sömnen hafva hört det, och derpå måst gifva akt. De omedelbara föjderna af denna lofliga vana är, att den ovilkorligen nödtvungna hostan (icke upphostningen af ett slem såsom påräknad afsöndring) i båda tillstånden förekommes, och alltså genom blotta föresatsens makt en sjukdom äfven förekommes. Jag har till och med funnit att, då, efter utsläckt ljus (och äfven gången till sängs) mig hastigt påkom en stark törst och jag, för alt med vattendrickning släcka den, måst gå i mörkret till ett annat rum, och genom kringtrefvande söka vattenkärlet, jag föll på den ideen, att göra åtskilliga och starka andedrag med thy åtföljande bröstets utvidgning, och likasom att dricka luften genom näsan, så I var törsten genom få sekunder derigenom fullkomligt släckt. Det var en sjuklig retning, som genom en motretning blef härd,). Om samma ämne yttrar Hufeland följande: Sku:le icke äfven den atmosferiska luften, då der cirkulerar genom eustachiska röret (alltså vid tillslutnva läppar) derigenom, att den afsätter syre på denna bjernan nära liggande om väg , förorsaka den uppfriskande känsla af förstärkta lifsorganer, hvilken är lik den, som om man dricker luft; hvarvid denna, ehuruväl den icke har någon Jukt, likväl stärker lukt-nerverna och de dem nära liggande insugande kärlen? Vid mången väderlek finnes icke detta uppfriskande i luftens njutning, vid en annan åter, är det något verkligt angenämt, att, på sin promenad, med länga drag dricka den; hvilken känsla man icke erfar vid inandningen med öppen mun. Men det är af den största dietiska vigt, att göra inaudvingen genom näsan med tillslutna läppar så till en vana för sig, att den till och med i den djupaste sömn icke annorlunda sker, och man genast uppvaknar när den sker med öppen mun och blir deraf liksom uppskrämd, såsom jag stundom sjelf erfor det i början, innan det blef för mig en vana att så andas. Om man är nödsakad att gå mycket fort eller uppföre, så hörer det till en större styrka i föresatsen, att icke afvika från förestående regel, och att förr sakta sina steg, än att derifrån göra ett undantag; likaledes, då det är fråga om stark motion, som någon lärare vill gifva sina elever, att denne låter dem taga sin rörelse hellre stumma, än under otare inandning genom munnen. Mina unga vänner (fordna åhörare) hafva prisat denna dietiska maxim, såsom pröfvad och helsosam, och icke räknat den till småaktigheter, derföre att det blott är ett husmedel, som gör läkaren umbärlig. Märkvärdigt är äfven, att, då det tyckes, vid länge fortsatt talande, som inandningen skedde genom den ofta öppnade munnen, då tillika förenämnde regel blefve, likväl utan skada, öfverträdd, förhåller det sig verkligen icke så; ty den sker då genom näsan. Vore denna vid samma tillfälle täppt, så skule man säga om talaren: han talar genom näsan (en ganska obehaglig ton), oaktadt han verkligen icke talar genom näsan, och omvändb, han talar ieke genom näsan, då han verkligen talar genom näsan, såsom Hr Hofådet Lichtenberg skämtsamt och riktigt anmärker. Detta är äfven grunden, hvarföre den, som talar länge och högt (föreltäsare och predikanter), kan hålla ut hela timmen, utan torrhet i strupen, emedan hans tnandning nemligen sker genom näsan, och ieke genom munnen, såsom den, genom hvilken endast utandningen förrättas. En fördel derjermte af denna vana för andedragningen med beständigt tillslutna läpppar, om man för sig ensam åtminstone icke är inbegripen i diskurs, är den, att den sig alltjemt afsöndrande och strupen befuktande saliven härvid tillika verkar som ett matsmältnings-medel (stomacale), tilläfventyrs äfven (nedsväljd) som ett afsöndrings-medel, då man är nog fast besluten att icke förspilla den genom elak vana.s ven .i sömnen fortfar, och att jag genast blir ) Månget illamående hälves genast genom nigra djupa inandningar genom näsan, och luftens