BLANDARPEE AVINEN. (Insändt). OM RÄTTA SÄTTET FÖR LUFTENS INANDNING. Ett bidrag till Sundhetsläran, vigtigare än man vanligen föreställer sig. Man ger i allmänhet föga akt på många omständigheter i dietiskt afseende, hvilka man anser för likgiltiga och obetydliga, men som dock hafva ett stort och mäktigt inflytande på oss, såväl i friska som i sjuka tillståndet. Bland dessa må anmärkas det sätt, hvarpå man andas. De som icke redan funnit, att det icke är någon likgiltig och för vårt välbefinnande obetydlig sak, om inandningen sker genom näsan eller munnen, kunna vid minga tillfällen lält öfvertyga sig derom. För att väcka en allmännare uppmärksamhet på denna sak och för att befästa deras tro, som fordra någon godkänd autorite, vill man här nedanför anföra en ordagran öfversättning af tvänne, den sednare tidens störste vettenskapsmäns, neml. Im. Kants och C. W. Hufelands yttranden i detta ämne:) Om upphäfvande och förekommande af sjukliga tillfälligheter endast genom försigtighet med andedrägten. Jag var för några år sedan då och då hemsökt af snufva och hosta, hvilka båda tillfälligheter voro mig så mycket olägligare, som de stundom infunno sig vid sängdags. Liksom förtretad öfver detta nattsömnens störande, fattade jag den föresatsen, hvad den förra tillfälligheten angiek, att, med fast tillislutna läppar, helt och hållet indraga luften genom näsan, hvilket lyekades mig, i början endast under ett svagt pipande, oeh, då jag icke upphörde eller gaf efter, med allt starkare och omsider med fullt och fritt luftdrag, bringa andedrägten i gång genom näsan, hvarpå jag snart insomnade. Hvad angår denna liksom konvulsiviska, i afsatser ljudeliga utandning (icke som vid skratt, en fortsatt) och den emellanåt förefallande inandningen, elier hostan, och förnämligast den, som allmogen i England kallar gubbhosta (under liggande i sängen), så var den mig så mycket olägligare, som den stundom inställde sig genast efter uppvärmningen i sängen, och fördröjde insomnandet. Att nu hämma denna hosta, hvilken förorsakas af retning på struphufvudet af den med öppen mun inandade luften, behöfdes en icke mekanisk (pharmaceutisk), utan blott omedelbar sinnes-operation, nemligen att helt och hållet afleda uppmärksamheten på denna retning, derigenom, att den med ansträngning blef riktad på något föremål (som vid krampaktiga tillfällen), och således luftens utstötning blef hämmad, hvilket hos mig, som jag tydligen kände det, dref blodet åt ansigtet, men hvarvid den genom samma retning framkallade flytande spott (saliva) förhindrade verkan af denna retning, nemligen luftens utstötning, och förorsakade ett nedsväljande af denna fuktighet — en sinnes-operation, hvartill en ganska stor grad af fast föresats är erforderlig, men som derföre också är så mycket mera välgörande.n Om följderna af denna vana för inandningen med tillslutna läppar. Den omedelbara följden deraf är, att den äf) Se J. Hant von der Macht des Gemiäths durch den blossen Vorsatz seiner krankhaften Geföhle Meister zu seyn. Herausgegeben und mit Anmerkungen versehen von C. W. Hufeland, K. Preus. Staatsrath und Leihartz. Dritte Aufl. Leipzig 1836 — pag. 50—36.