lägsen styrka förlorar ett skepp och tager ett annat, ännu mindre när 1790 vid Svensksund Ryssarnes hela roddflotta förstördes eller skingrades och nära 10,000 man, dels dödades dels togos till fånga?) Månne under de förbållanden, som förevoro, sjelfva Nelsons segrar voro mera lysande? Förluster af enskilde skepp tillkommo genom befälhaf! varnes måhända mindre skicklighet eller öfvermod, ! och den stora olyckan vid Björkö härrörde af för-! stort förtroende till en af Eaglands mest ryktbare sjömän Sir Sidney Smith, som, ovan vid manövern i en skärgård, förledde konungen att medlinieskepp intränga emellan klippor och der innestingas. MNReträtten derifrån, ehuru dyrköpt, var dock, hvad lilla flottan angår, en i krigshistorien ganska märkelig bragd och den förr omnämnde segern, som tillkämpades af en underlägsen öfvervunnen ansedd flotta, väckte Europas förvåning och höjde Svenska krigsäran till ett anseende, som det på nära ett årbundrade ej njutit. Tredubbla ändamäl vutnnos genom kriget: denna äras återställande, ej likgiltig för en: Nation, som ännu lefver i sina sköna minnen, och ! älskar tro sig mot en mäktig grann-stat kunna försvara sin sjelfständigbet; befrielse från ett föröd mjukande beroende af Rysk inflyteise och den Ry-! ska beskickningens förolämpande anspråk; en ärofult fred, betraktad ur synpunkten af de olika krafter, som stridt mot hvarandra, och den jemliikhet, som likväl visade sig vid stridens slut, äfvensom jemförd med fredsluten med Ryssland före ech efter denna tidpunkt. Dessutom återförde Gustaf en; här, krigsvand och disciplinerad, i stället för den nog demoraliserade, som utgick. Visserligen kostade detta krig Riket mycket och föranledde en Statens betydliga skuldsättning, och när medborgares spillda blod tillika tages i beräkning, så torde en samvetsgrann regent dröjt i det ytiersta att inveckla:; nationen i ett krig, som möjligen kunnat undvikas. Men de flesta krig hafva af mindre anledning blifvit företagna och många med mindre lyckliga resultat utförda. De ressurser, han utvecklade i detta krig, äro imedlertid beundransvärda. Öfvergifven af England och Preussen, som inledt honom, att under gynnande omständigheter angripa Sverges arf-fiende, ! för att med återvinning af någon del af de provinser, Sverge förr tillhört, eröfra en bättre gräns, blef han på en gång sjelf i ryggen vförmodadt anfallen af Danmark och möttes af befälets revolt vid den agerande Finska armeen, genom hvilket allt hans planer korsades. Hemma botade honom utbrott af Adelns missnöje. Han misströstade doc. icke, utan redde sig förträffligt ur den labyrint, hvari man ansåg honom invecklad och förlorad. Kastande sig i armarhe på de ofrälse Stånden och genom sin tjusningsförmåga qvarhållande under sin fana en betydlig fraktion af aristokratien, framträdde han med ökade stridskrafter, höll sin mäktige motståndare i öster stången, utgick från kampen med ära och under yttre och inre svåra strider förskaffade sig, just genom dem, en högre regeringsmakt, bekräftad genom den så kallade Säkerhets-akten, hvilken, ehuru på den tiden af det missnöjda aristokratiska partiet; hårdt klandrad, skänkte det egentliga folket flere dem förut betagna naturliga förmåner och till en del lade grund till den regerings-form, nationen vid 1809 ! ärs revolution sjelf uppgjort och antagit. Har väl! något krönt hufvud, under sådana omständigheter! med iika ringa medel, åstadkommit och verkat mera storartadt? Må den ädle Lorden utan fördom svara; han, som påstått, att Gustaf var en dålig menniska, i ordets fulla bemärkelse; att hans talanger voro i en liten skala, att intet stort, lyckosamt och upplyst röjdes i dess politik och Rikets inre förvaltning, att han såsom författare skref bättre eller rät-! tare mindre illa, än hans morbror, Fredrik II, o. s. Vv.) Insändaren skall, med anledring deraf, följa den lärde Lorden än vidare i spåren. Icke vill han i! sträng sedlighet och moraliska grundsatser framställa! Gustaf såsom ett mönster, men, utom att mycket, hvaröfver en slöja bort kastas, torde vara af sqvallret förvärradt, låg skulden mest i tidehvarfvets lynne, hvilket i allmänhet i de högre kretsarne var förderfvadt, tilldess Franska revolutionens både godt och ondt förtärande eld renade det i olyckornas degel. Europa har i alla tider härmat sedvanorna i Frankrike, och Regentskapets och Ludvig XV:s hof: återspeglades länge mer och mindre i det inre af! andra hof. Med den i allt Fransyska uppfostran, Gu! staf erhållit, och med dess eldiga själ, måste verkar deraf på hans moralitet blifva märkbar. Catharinas : oförställda lättfärdighet, Georg III:s söners äfventyr: såsom fullkomlige roues, Fredriks fritänkeri och anandra onämnda lyten, röja äfven hos flere utmärkte furstlige personer den tiden en demoralisation, hvil-. ken således ej ensamt hos Gustaf bör fördömas. Betraktom bonom derefter såsom offentlig person. Så vidt i ett rike af andra erdninrgen en furste på Eu : ropas allmänna politik förmår verka, kan väl ingen ställas fråmför Gustaf III. Detta bevises af den vigt äfven de mäktigaste af Europas monarker fästade vid hans åtgärder och förmåga. Genom betydliga subsi-! dier blef han i tillfälle att sätta vår linieflotta i ett! skick, att hon kunde mäta sig med Rysslands, och :; hvartill hon troligen aldrig mera kan eller, grundad endast på landets egna tillgångar, ens någonsin bör mera komma. Europa, som väpnade sig mot det revolutionära Frankrike, erbjöd honom nyss före hans död öfverbefälet, med förtroende mera till dess: politiska skarpsinnighet, än till dess krigiska erfa! renhet. Med blicken, trängande i framtiden djupare än sjelfva Englands största minister Pitt, insåg ham framför allt vådan af Rysslands växande makt. Freden på den sidan var att anse mera såsom ett stillestånd, och ehuru han alltid, med sina grundsatser. skulle ansett Napoleon för en usurpator, hvarifrån han icke en gång fullkomligt frikände Gustaf I, hade han dock åtminstone skenbart försonat sig med honom, sedan denne återställt ordning och upprättat ett monarkiskt välde på ruinerna af republiken, ja : måhända cowsineral bonom, mot vilkor att gemensamt motsätta sig Rysslands förstoring. Hade han lefvat den kritiska tiden, då länder voro på spel, : skulle troligen Finland ännu vara en Svensk tillhörighet. Såsom konung i sitt rike var hans styrelse i många delar lofvärd. 1779 års förordning, torturens upphäfvande, den år 4777 gifne och i sednare! tider så mycket omtvistade föreskriften, förordningen rörande barnamord, m. m., vittna om menniskokärlek och lika Nisa som milda lagstiftningsprinciper, IK PF armar Ja An I